Glimtar, april 2024.

Och sedan: vad mer finns det att berätta.
Som om orden tog slut, eller historien.
Jorden var platt, man föll över kanten.

Det är alltid våren, vartenda år, detta ständiga gnäll. Jag gick tillbaka i den här bloggens lustiga tonårliga-ungvuxna arkiv och hittade klagomål på vårljuset och kvällarna och hur det river i en från när jag var sexton, sjutton,  arton, tjugo, tjugotre, tjugofyra, tjugoåtta, tjugonio. 
Inget nytt under solen, inte ens i den skarpa obönhörliga vårsolen som så många längtat efter, såhär våndas jag varje år, jag är gjord för hagelstormar och blåst rakt in i ögonen, jag är gjord för mörkt motstånd snarare än blottande ljus.
Men kanske just det här året, särskilt skarpt.
Eller är det hur man glömmer.

Jag gick genom april med en önskan att vilja skriva något intressant, jag tänkte: snart kommer de, orden!
Men det fanns ingenting att säga.

Jag låg i sängen och såg upp på strimmor av sol genom dammet som virvlade i rummet och förundrades över att jag en gång skrev på min blogg, att jag en gång skrev romanutkast och noveller, att det inte var länge sedan. Vad fanns det att ödsla så många ord på?
Jag åt kiwi som gjorde tungan sträv och bedövad, såg avsnitt efter avsnitt av Succession, och tänkte: jag vill också få berätta en historia! Men hur gör man?
Jag gick genom natten och tänkte att jag ville berätta om den, och jag gjorde det, om den natten och den dagen, men sedan: ingen fortsättning.

Jag lagade matlådor sent om kvällen, utanför fönstret bakom diskbänken solnedgångar, blodröda och ilskna. Jag undrade: varför håller man på och håller på och håller på med det där. Skriver.
Vad skulle jag ha att berätta.
Vad skulle jag ha att berätta, som ingen annan redan hade kunnat formulera.

När man skulle kunna sätta sig i skuggan när den varma tiden kommer, vänta på ingenting alls, äta en glass.
Varför hålla på, börja och börja och börja igen.
Och jag visste att så hade det också varit så många andra år, så många texter jag hade kunnat gräva fram ur arkiven om att börja och att sluta, som den här, så mycket avundsjuka jag hade kunnat gräva fram, dold eller framdragen i det blottande ljuset. Så mycket osäkerhet, och så mycket längtan.
Och ändå varje gång tillbaka till det. Man tar ett ord efter ett annat, plötsligt har man meningar, plötsligt har man tankar, plötsligt formas till slut en klarhet.

Så jag satte mig ned en kväll och skrev med stor möda ett slut.
På det nya utkastet av en lång text.

Om jag börjar med slutet den här gången, tänkte jag.
Om jag börjar med en bild som jag kan ha med mig hela tiden, tänkte jag. Om vart allt detta skulle leda. Så lätt att skriva en berättelse av bara farten då, att låta hela romanen bara vara all text som skulle leda till slutet.

Sedan satte jag mig, en eftermiddag, och skrev ett blogginlägg.
Det fanns inte mycket att berätta, tänkte jag, och trots det ville jag gärna ha något sagt.

Läs mer:

• Glimtar, april 2023.
• Glimtar, april 2022.
• Glimtar, april 2021.
• Vinter till sommar.
• ta det inte som en utmaning.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna min Facebook-sida för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.