sånt jag läste. oktober 2023.

Jag ville återvända till någonting, en grundton i skrivandet. Till fraser och flöden jag samlat på, som grävt sig in. Till böcker som lämnat avtryck på samma sätt som gamla pojkvänner, flickvänner kan göra – även om man inte älskar dem längre, så minns man tiden man gjorde det, ett märke i huvudet för alltid.
Man möter vissa böcker vid särskilda tider i livet – återigen, som partners – och möts man vid ett särskilt tillfälle kommer verket för alltid att finnas i en på ett annat sätt. (Jag har skrivit om sådana böcker: om Diva, om Fight Club, om Maskrossång.)
Jag låg om kvällarna och läste Blonde av Joyce Carol Oates, som jag läst när jag var tolv och när jag var nitton. Den andra gången var jag höggravid med mitt första barn, jag låg och läste den till sent in på natten till dagen hon föddes. När jag vaknade av att vattnet gick låg den intill mig.

Jag läste den på ett annat sätt nu, som man läser saker annorlunda när man är vuxen. Den hade inte inneburit samma saker för mig nu, och ibland finns det något i Oates böckers om blir som ett frosseri i sig själva, när flödet blir för stort, för mastigt.
Jag ser spåren från det i mitt eget skrivande, märkena av hur jag en gång älskade den, men hoppas att det inte längre syns för någon annan.

*

Jag lagade soppor och läste Flora Wiströms Här ruvar havet. Rörde i tomatsoppan med ena handen, höll boken i den andra, det var en bekväm bok att läsa mitt i matlagning, de får inte vara för tunga, händerna ska orka. Den var kondenserad, polerad och tät, nästan som en novell. Fylld av berättelser och frön till historier som hade kunnat svälla till en egen roman i sig själva. Ibland önskade jag att den hade gjort det, grottat ned sig och brett ut sig, dragit iväg åt sina olika håll, blivit vild och otyglad.

Det finns så många sätt en berättelse kan skrivas och en arbetsskada från mitt eget skrivande är att jag nästan alltid läser dem så, de färdiga böckerna: som om de inte är färdiga, som om de fortfarande är ett öppet hav av möjligheter. Även fast det blir som att gå ut och äta och beställa in en pizza och sedan ägna upplevelsen åt att tänka på att tomatsåsen hade passa utmärkt i en pastarätt istället.

Men jag skulle tycka det var spännande att se Wiström läsa en stor och skitig och otyglad roman, en släktkrönika, en riktig skröna. Ännu mer av det lekfulla och lite småknäppa som kan genomsyra hennes bloggberättande, fast i fiktiva karaktärer då.

*

Jag läste åländska lokaltidningar, det mest lokala av det lokala.
Att leva här är ibland som att bo i en stad i en barnbok: allting har sin roll och tydlighet, världen sina gränser, i tidningen står det om precis sådant man har omkring sig och känner igen.

*

Jag läste Jag vill bara bli erkänd som stat: En självbiografi om autism av Elsa Törnqvist och tänkte på hur många frågeformulär och standardformuleringar och screeningfrågor som används i psykiatrisk utredningar och vilka komplexa mentala funktioner de kräver: att kunna abstrahera kring sitt eget mående, generalisera och uppskatta hur det sett ut över tid, att förstå vad som menas med frågan, att kunna sätta det i relation till hur andra – ”de flesta” – fungerar.
Hur verkligheten är mer komplex än ja eller nej och kryss i en ruta.

*

Jag låg i hytten på färjan, uppjagad som ett skrämt djur, jag skulle på prisutdelning.
Jag hade inte sovit och allt var utanför min bekvämlighetszon.
Glädjen fanns ju mest och störst i allt det andra, här var overkligheten.
Och jag läste om Alla orden i mig av Karin Erlandsson som så många gånger förr.  Som en följeslagare, en påminnelse: det finns andra med liknande skrivprocesser, det finns andra som våndas över samma saker. Om man trivs bäst med ensamma timmar av skrivande behöver man inte skämmas över att man inte längtar efter att stå på en scen.

Sedan, dagen efter, lade jag den bredvid mig där jag satt i min skrivhörna på leklandet i Helsingfors, läste några rader mellan skrivpassen, och relaterade till ett skrivande som måste få ta plats, mitt i ett brokigt liv, utan en helig plats i tillvaron.

Jag tänkte att i november ska jag borra mig djupare i det. Skriva mig in och vidare i min text, läsa mig djupare ned till dess rötter.

Läs mer:

• sånt jag läste. oktober 2022.
• Om-vägen.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Maskrossång av Hilde Hagerup.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Fight club av Chuck Palahniuk. 

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.