Vykort från Katrineholm, oktober 2020

Mitt tåg är försenat. Det är en lördag. Jag sitter på tågstationen i Katrineholm, har fötterna på min resväska. Över mig gråa skyar, det är en sådan dag som aldrig spricker upp, himlen ligger över en som ett kompakt täcke.

Mellan platser. I en tid som är ingenting och allting. Jag tänker på Fight club, både filmen och boken. You wake up at Seatac, SFO, LAX. Jag ska skriva ett inlägg om Fight club sedan, om boken, jag ska skriva en inläggsserie om böcker som påverkat mitt skrivande, det handlar inte nödvändigtvis om de bästa böcker jag har läst, även om många av böckerna i serien kommer att vara det också, men det ska vara böcker som stannat i mig långt efter att jag läste dem. Nästlat sig in i mina ord.  You wake up at O’Hare, Dallas-Fort Worth, BWI. Jag fryser om fingrarna men min jacka värmer resten av mig. Det står att tåget är försenat på grund av spårspring. Jag tänker att spårspring är den sortens allitteration jag tycker mest om, en sådan där flera av de inledande bokstäverna i de två allittererande orddelarna är samma, jag har märkt att jag omedvetet samlar på den sortens ord. Pacific, mountain, central. Lose an hour, gain an hour. This is your life, and it’s ending one minute at a time.
Jag tänker att ingen annan av människorna på den här tågperrongen tänker på samma sak som jag.

Luften luktar blöta löv. Om en timme kommer det att ha börjat skymma, men inte än. Jag skriver det här i ett rutat kollegieblock jag hittade i min ryggsäck. Hastigt och slarvigt, när jag gick på lågstadiet fick jag gå i specialträning för min handstil, hade en sådan där gummigrej på pennan för att hålla den rätt.
Jag behöver inte kunna läsa det jag skrivit sedan, mina texter föds inte så, måste bara ha skrivit det en gång och sedan skriver jag det igen och då har orden lagt sig till rätta i hjärnan.

Jag har ju ingen smartphone men i det här landet tydligen inte heller någon telefon över huvud taget. När jag steg av båten på svenska sidan för min jobbresa såg jag att telefonen inte ställt om sig till någon svensk operatör. Ingen täckning över huvud taget.
Så här sitter jag, frusen om händerna på en tågstation i Katrineholm medan mitt tågs avgång flyttas fram tio minuter i taget på grund av spårspring, och grips av den hisnande insikten att just nu kan ingen kräva något av mig, för ingen kan nå mig.
Här finns bara jag, mitt bagage, mina ord nedklottrade i slarvig blyerts som ingen kan läsa. If you wake up at a different time, in a different place, could you wake up as a different person?

Sedan kommer tåget.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.