Förra hösten skrev jag ett inlägg om vad jag jobbar med. Men sen gick tiden och nu ser det lite annorlunda ut, så jag tänkte att det var dags att göra ett nytt.
Kan känna mig så dum ibland när jag skriver sådana här inlägg, om det är intressant för någon att läsa känns som ett stort frågetecken. Men jag tycker själv att det är spännande att läsa om andras jobb, oavsett om det är något jag själv hade velat jobba med eller inte. Och dessutom vet jag flera läkarstudenter som läser bloggen. Så av det skälet kanske det kan vara mer intressant än vad jag tror?
För de som läste förra inlägget blir det lite upprepningar, för jag vill ha ett referensinlägg att länka till när jag nämner mitt jobb. Bear with me!
Jag jobbar alltså som läkare, närmare bestämt ST-läkare i psykiatri. ST står för specialseringstjänstgöring, och när jag är färdig med min ST blir jag specialist i psykiatri eller psykiater.
En typisk läkarkarriär ser ut såhär: först pluggar man på universitetet – 5,5 år eller 6 år beroende på när man började, eftersom de gjort om systemet lite. Jag pluggade 5,5 år. Efter det gör man AT (om man pluggade i gamla systemet, som jag) eller BT (i det nya systemet). Grundprincipen är att få en lite bredare grund att stå på innan man smalnar av.
I och med min AT-tjänst har jag jobbat på akutmottagning och vårdcentral, inom kirurgi och medicin och psykiatri.
De allra flesta läkare väljer därefter något att specialisera sig inom, det är den normala vägen, till skillnad från en del andra yrken (som sjuksköterskor och psykologer) där det är något vissa gör men inte de flesta. Att välja specialitet handlar om en massa saker: vad man är bra på och vad som intresserar en, men också sådant som hur mycket tid man vill lägga på jobbet kontra annat, hur bra man tål nattjourer och långa arbetspass, om man vill kunna jobba var som helst eller om det är okej att bli låst till något som kanske bara finns på universitetssjukhus.
För varje specialisering finns det regler för vilka kurser man måste gå och vilka kliniker man måste tjänstgöra på för att uppfylla vad som krävs. En specialisering tar allt som allt fem år. Men den mesta av den tiden är ju liksom jobb, man jobbar på som läkare, inom sitt område – men det finns regler för vilken typ av vidareutbildning man ska få för att bli riktigt kunnig inom det området.
Jag gjorde min AT på Åland och valde att fortsätta med en ST på Åland, i psykiatri. Att göra ST på Åland är inte så vanligt och en administrativ tungan-rätt-i-mun-situation som jag inte ska gå in på i detalj mer än att säga att om det är något ni någon gång funderar på att göra, skicka mig ett mail så kan jag ge tusen tips. Det har krävt mer eget ansvar än en ST på ett stort sjukhus i Sverige men också gett betydligt mer frihet. Framförallt har jag trivts väldigt bra med arbetsmiljön och livspusslet i stort. Arbetsdagarna är kortare på Åland än i Sverige, det finns inga pendlingsavstånd, alla områden är trygga områden, det finns ingen platsbrist. På det lilla sjukhuset är man en person, man är inte ”en underläkare på avdelningen”, man är Ulrika.
Men det lilla sjukhuset har sina begränsningar. Vården är inte lika högspecialiserad, det är inte samma mängder av riktigt sjuka patienter, och det är för att få det jag inte får på Åland som vi nu är ett år i Uppsala. Hit kom jag i augusti förra året och i början av augusti i år flyttar jag tillbaka till Åland igen. Jag är här och randar mig – det är vad det kallas när man tjänstgör på kliniker som inte är ens hemmaklinik som del av sin specialisering. Hittills har jag jobbat på psykakuten, på psykosavdelning och på beroendeavdelning och beroendemottagning. Och nu är jag på neurologen, där jag ska vara till och med maj. Efter det ska jag ha några kortare placeringar: ätstörningar, ECT-enhet, rättspsykiatri.
När jag kommer tillbaka till Åland härifrån har jag någonstans mellan ett ett halvår kvar och ett år kvar, sedan kan jag skicka in ungefär en miljon papper till Socialstyrelsen och ansöka om mitt specialistbevis. Senast någon gång till sommaren 2024 kommer jag att vara specialist i psykiatri.
När jag sist skrev om mitt jobb hade dagarna samma struktur, nu byter jag arbetsplats gång på gång. Inlärningskurvan är brant, jag känner mig ofta dum. De två måste få hänga ihop. Det vore ingen mening att vara här om jag redan kunde allt, är mantrat jag får upprepa gång på gång.
Sist jag skrev om mitt jobb tog jag också skrivjobb, det gör jag inte längre. Några uppdrag tog slut och jag lät bli att leta efter nya. Det har varit så mycket annat som tagit sådan kraft, och dessutom har jag sedan jag kom hit känt mig som läkare, så väldigt mycket som läkare, som om jag äntligen fattat att det faktiskt är mitt jobb. Det var någonting som landade, mognade här. Att det här kan jag göra, ett helt yrkesliv, åtminstone om jag får göra det på mitt sätt. Kanske går jag senare ned i tid igen, eller tar ut jourkomp, och låter läkarjobb finansiera skrivtid, men i så fall blir det bara skönlitterärt och bloggen. Jag känner ingen längtan att skriva något som någon annan bett mig om. Om jag börjar skriva igen, mycket, som jag en gång gjorde, vill jag att det ska vara fritt, mitt.
Som mitt skrivande var från allra första början.
Det här är en text med så mycket fakta och så lite känslor, men kanske måste vissa texter få vara så ibland, annars tar de ju aldrig slut!
Det finns tusen saker att säga om att vara läkare men omöjligen kan jag säga dem allihop på en gång.
Ni kan väl fråga om ni undrar något, istället?
Så tar vi en sak i taget, en liten del i sänder.
Läs mer:
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
16 Comments
Intressant för en som är så långt från läkare man kan komma också! Är intresserad av vilka sorts skrivjobb du haft och hur du fått dem? Tack för fin blogg!
Tack själv för fin blogg, hittade dit genom länkningen av mitt gamla tre-barn-tätt-inlägg (tack för länkningen också!) och tycker mycket om den! Tänkt kommentera något men behövt formulera tankarna då dina inlägg inspirerat till eftertanke.
Mina skrivjobb har varit att skriva krönikor i lokaltidningar i Umeå (när jag bodde där och lite efter det) och på Åland, och att skriva bokrecensioner i lite olika tidningar och tidskrifter. Sen hade jag ett ganska stort skrivjobb där jag skrev texter om psykiatri och psykologi för en start-up inom det området, alltså texter riktade till allmänheten som skulle vara sökmotoroptimerade och så skulle man hitta till företagets hemsida via dem. Allt låter ju toppen i teorin men ju mer styrt det blev desto sämre gjorde jag ifrån mig ärligt talat, det var inte stimulerande nog! Fick mina första skrivjobb genom att kontakta tidningar och fråga, skicka in texter och sånt. Hade vunnit Lilla Augustpriset precis då så hade det som inkörsport. Sen har det rullat på att det ena lett till det andra och lite kontakter och sånt. Men tjänade aldrig några stora pengar på det jämfört med mitt vanliga jobb i alla fall.
Vad roligt! Tack 🧡
Och förstår att kreativiteten dog lite av ramarna. Jag inbillar mig att jag behöver ramar för skrivandet, så ska nog försöka mig på det när föräldraledigheten är slut. Tack för svar och ska bli kul att fortsätta följa bloggen!
Mycket bra sammanfattat. Det skulle vara intressant med inlägg om hur jobbet på de olika psykiatri-avdelningarna skiljer sig från varandra. Önskas dock av mig som biased psykiatri-intresserad läkarstudent
Varma hälsningar!
jamen kan inte tänka mig något bättre än att göda psykiatrintresset hos en psykiatriintresserad läkarstudent! håller det i pipeline!
Jag älskar att få ta del av det här. Läkaryrket fascinerar och lockar mig mer än något annat yrke gör, men jag vet att jag inte skulle kunna bli läkare. Därför slänger jag mig över berättelser från yrket.
Är det något särskild del av psykiatrin som tilltalar dig mer? Du har ju varit på flera ställen nu och kanske fått en känsla tänker jag. Tror du är alldeles perfekt för att jobba inom det fältet du valt hur som helst, om jag hade mött någon som dig när var tonåring i kontakt med psykiatrin hade jag varit glad.
åh vad kul att höra! för mig har läkaryrket utgjorts av så mycket annat – först en ambivalens kring om det över huvud taget är rätt, och sedan en känsla av att inte passa in i den typiska läkarpopulationen men samtidigt att läkeriet är… så otroligt mycket vardag! så kan ibland kännas lika intressant som att man skulle beskriva i detalj hur man borstar tänderna typ.
Ska ta med mig frågan om vilka delar som intresserar mig mest! och vad fint sagt! <3
Jag gillar att få ta del av fin jobbverklighet, Ulrika! Den ligger långt ifrån min kommunala jobbverklighet men eftersom jag är en nyfiken person är det alltid roligt att läsa texter om helt andra yrken när de skrivs av en person som dig som brinner för det! Även en sån här ganska faktatung text är rolig att läsa. Tack!
vad kul att du tycker det! tack för att du läser och också för att du är så bra på att kommentera, det gör mig alltid så glad!
Så generöst du delar med dig av detta! Som du säkert vet från min blogg (haha- så trött på mig själv egentligen) så tänker jag ju mycket kring beslut men därför skulle jag SÅKLART vilja veta ditt VARFÖR 😀 Varför blev du läkare? Hur kändes det, och hur har det känts längs vägen, att ha tagit det beslutet? Hur mycket tvivel har funnits/finns där? Var det liksom ett sjävklart val utifrån din personlighet och dina intressen? Ja du fattar 🙂
För övrigt låter det underbart med beslutet att spara skrivtid som får va helt fri! Jag har ju själv tacklats med den frågan- att ha fotograferandet som yrke eller inte. Kommit fram till att ”löne-fota” är helt meningslöst för min själ och bara velat ägna tid till mina konstnärliga bilder (som ger djup mening för mig). För att sedan dra det en vända till och lite halvhjärtat försökt försörja mig mer på fotot igen. Men jag tror ditt koncept är det smartaste- kanske ännu mer för att du dessutom valt ett yrke med bra lön som kan innebära möjlighet till mindre jobb i procent 🙂 Du har nog gett dig själv perfekta förutsättningar för att skriva i framtiden- OM du vill! Det kan ju också vara helt rätt för en själv att bara släppa ambitionerna 🙂
jamen åh, underbar fråga! Hade liksom tänkt låta texten handla om det OCKSÅ men det blev som omöjligt. korta svaret är: det har varit 0% självklart ungefär exakt hela tiden, haha. Men eftersom väldigt få saker känns självklara för mig har det fått pågå för att jag inte sett att det är självklart att något annat val skulle bli så mycket bättre. Utvecklar i kommande inlägg, men ville bara understryka att det som låter som en rak väg visserligen är en väg jag fortsatt gå på, men under ständigt ifrågasättande och tvivel! skrev lite om det i förra inlägget om jobbet också: https://ulrikanettelblad.se/vad-jag-jobbar-med-hosten-2021/
Känner även extremt mycket igen detta med att å ena sidan tycka ens kreativa grej är härlig att försörja sig på och å andra sidan inte. ju mer jag uppskattat jobbet desto mindre intressant har det faktiskt blivit. samtidigt som mitt avlönade skrivande lärt mig otroligt mycket och jag har uppskattat det på väldigt många sätt.
[…] När bloggar du? Helgförmiddagar innan jag tar itu med resten. Vabbdagar. Ibland om kvällarna, men det är sällan jag hinner det nu när jag är på neurologen. […]
[…] våndas över hur jobbet uppslukar mig. Fyra månader på neurologen, när mars är slut har jag gjort hälften. En helt annan del av sjukhuset. Jag har aldrig jobbat […]
[…] sakerna samtidigt: tre barn hos varsin kompis samtidigt. att jag för första gången sedan jag började på neurologen i februari lyckas gå från avdelningen tidigt, den tid vi ska sluta på fredagar för att […]
[…] maj gick jag från min sista dag på neurologen efter att ha tjänstgjort där i fyra månader, som en del av min specialisering. Det var, på det yrkesmässiga planet, det svåraste jag gjort under mitt Sverigeår. Det var så […]
[…] är jour och jour och jour, en jobbtelefon i hemmet som sällan ringer. Att den sällan ringer är själva förutsättningen för att den ska fungera att ha länge i […]