Ojdå, här blev det en cliffhanger. Jag försöker mest undvika datorn då jag har överbelastat mina handleder lite i skrivnde och vill vila upp dem.
Men jag har ett möte på torsdag. Har jag tur tar det mig raka spåret in i mina drömmars land. Räcker intr turen så långt får jag väl ta en snirkligare stig. Ta mig fram tror jag att jag gör. Jag vandrar en väg jag vandrat i arton år, den där in i drömmarna. Min kondition är väl upparbetad.
Jag omges av det där, hela tiden. Att vänta på besked. De gångerna jag velat bli gravid. När jag skickar in bokmanus. När jag tar hand om patienter.
Jag vet att de väntar på besked som är livsavgörande. På riktigt. Jag vet att i den bemärkelsen har jag ännu inget att frukta.
Jag vet att mitt i denna väntan, väntan, väntan på en slutgiltig dom är det svårt att få sådant att riktigt spela roll.
0
No Comments