Skrivandet? Skrivandet.

 

Hur går det med skrivandet då? undrar ni kanske, eller så undrar ni inte alls. Pandemivågor kommer och går, snöstormar rasar och smälter bort, barn föds, förälskelser brinner eller kanske krasar hjärtesorg i varje steg man tar och ett Zoommöte till och ögonen grusas sönder och kommer världen någonsin tillbaka till vad den en gång var.
Sådant kan man ju tänka på. Mycket mer än på mitt skrivande.

Det tröstar jag mig med när jag grips av obehag över hur mycket jag dokumenterat den här skrivprocessen här. Över att hur mycket man än tycker om att läsa om andras misslyckanden gör de sig bäst med en viss sorts dramaturgi, misslyckandet som leder till framgång, tolv refuseringar för J.K Rowling och sedan Harry Potter-världssuccé.

Berättelsen om skrivandet som ett klassiskt modernt västerländskt berättande med ett lyckligt slut, men det finns inga garantier för att det verkliga livets historier slutar så. De kan vara grekiska tragedier, de kan sluta när det är som allra värst.

Hur går det med skrivandet? kanske ni undrar, eller inte, och på den frågan finns det många svar.
Det går dåligt, för att det går långsamt.
Eller: det går bra, för det går framåt.
Det går bra, för jag dyker upp.

Varje kväll brygger jag en kopp pepparmynta-chokladte, tänder ett ljus, sätter på min skrivspellista, sätter mig vid köksbordet och skriver en halvtimme.
Texten är seg för mig nu, den är som att cykla genom snöslask men utan den stolta euforin. Jag pressar mig igenom den, stryker och lägger till, ibland vill jag klippa bort allt, som en lugg man friserar och friserar tills inget finns kvar annat än att gömma huvudet i en mössa.

Ibland är jag så trött på att befinna mig i hennes värld, i Lauras värld, i allt det smärtsamma och hjälplösa och elaka som finns i Lauras värld, att jag tänker efter min halvtimme: jag går inte tillbaka hit igen. Nu räcker det.
Och likväl, nästa kväll, går jag dit igen. För att jag är övertygad om att det är i detta tyngsta som berättelsens styrka byggs, som att träna en muskel till failure.
Och för att i hennes värld finns också ljus, så starkt och så klart.

En kväll kommer jag att sätta mig och orden kommer att flöda med en annan lätthet, en dag kommer jag att sätta mig och skriva de sista orden och säga nu är jag klar.
Skrivandet, hur går skrivandet? kommer ni att fråga och jag kommer inte att kunna sluta le, jag kommer att säga det går så jävla bra.

Liknande inlägg:

• Refuseringen, del 1. Skölja bort sina sorger.

• Refuseringen, del 2. Besvikelser i rätt miljö och ord som ger en riktning.

• Ett utdrag. text mitt i en skrivprocess.

• Vinbären, Mercedesen. Skrivandet som konstanten.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande, och här finns mina bästa inlägg i olika kategorier. Min Facebooksida finns här och här kan du följa mig på bloglovin’. Tack för att du läser!