08.15

Det är sportlov.
Jag vaknade tidigare än planerat, av mig själv, trots att jag satt uppe sent och vek tvätt och drack pepparmyntste och såg på Love is blind på tyska och njöt av ensamheten i att vara den enda vakna.

Mina små ungar sover fortfarande, de var på badhuset tre timmar igår, kanske rastade det deras små kroppar ordentligt.
Min stora unge är hos mormor och morfar, åkte före resten av familjen. I en bok om att vara tonårsförälder läste jag ord som var riktade till den som är den enda föräldern. Att det kan komma med särskilda utmaningar eftersom en tonåring med två föräldrar kan välja en favorit efter situation, säga att pappa fattar men mamma är dum i huvudet och tvärtom.
En ensam mamma blir både idioten och den som ska trösta en för att man behöver leva med henne.
Att ha stöd av andra vuxna kan vara bra, stod det.
Får jag åka i förväg till mormor och morfar kom hon och frågade mig, just när jag satt där och läste.

Klockan är strax efter åtta.
Jag har varit så trött den senaste veckan. Jag blev orolig, rent logiskt, men känslomässigt orkade jag inte. Jag iakttog min trötthet som något jag hittat långt in i ett förråd vid en rensning, undrade vad jag skulle göra med den.
Jag tänkte: om det fortsätter så här så får det väl vara så. Då får jag skala bort och bygga om mitt liv. Det finns sådant som går att skära bort.
Men det vore så synd, på boken, på livet, på allt det roliga som låg framför mig och som jag alldeles nyss längtade efter så mycket.

Sedan fick min kollega samma lätta förkylningssymptom som jag själv haft, och en oerhörd, mäktig trötthet, den sorten som är som i tidig graviditet, att man bara vill lägga sig ned och sova på dagen, att man knappt har ångest eftersom det inte går att kämpa emot. Sedan hörde jag om flera  andrasom upplevt samma sak på sistone.
Någon mycket utmattande förkylning som går.
Februariförkylningar, en utmattande tillfällighet, det går över!

Igår var den första halvpigga dagen, och idag vaknade jag med en klarhet, som om jag skakat mitt huvud där något satt löst tills jag själv trillade på plats igen.
Nu sitter jag och dricker kaffe med mycket mjölk, pudrat med kanel, i min skriv- och läshörna.
Dagen ljusnar. Rummen är tysta.

Jag har suttit och läst, jag läser Medan kriget pågår finns ingen försoning av Anna-Lena Laurén, en finlandssvensk journalist som arbetade som Rysslandskorrespondent i sexton år innan hon till slut blev utkastad ur landet. Jag läste hennes Sammetsdiktaturen för några år sedan och slås nu, precis som då, av stilen, av hur skarp och tillgänlgi den här. Laurén skriver oupphörligt allmänbildande texter med ett tempo och driv som gör det lika lätt att komma in i och läsa vidare som om jag läste en thriller och bara ville ta del av ett kapitel till.
Det journalistiskt kondenserade, tydliga.
Bildat utan att vilja visa upp sin bildning, bara förmedla den vidare.
Språket som ett verktyg för att lära ut något om världen.

Nu är det helt ljust.
Jag hör röster från barnens rum. Fniss och småprat. Vi ska äta frukost. Jag ska dammsuga, packa väskor.
Jag ska sitta på en buss och en färja och läsa, jag ska jobba med lite grammatik i en tyskkurs jag läser, och jag ska skriva för första gången på en tid.
På andra sidan min trötthet fanns den, längtan efter att skriva, efter språket.
Berättelsen är inte död.

Läs mer:

• onsdag morgon. 
• Café Viktor. självständighetsdagen 2024.
• efter festen, före middagen.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.