Årets sista veckor handlar om fiktion. Att läsa den, att lyssna till den och allra främst om att skapa den. Jag ska inte sticka under stol med att december har varit en trött månad. Knappast är det en unik upplevelse för mig. Tidens ovisshet, avsaknaden av tuggmotstånd, den konstanta anspänningen i en historisk tristess. Och så en karantänstid med barnen på det. Jag är inte den värst drabbade i den här delen av historien, men det vore väl sjukt om man blev piggare för att andra lider. Man kan odla sin tacksamhet genom att se det hur bra man har det, och samtidigt unna sig att vara matt.

Så jag unnar mig att vara matt, och jag gör det på mitt sätt, genom att göra de saker jag tycker bäst om.

Jag läser – skönlitteratur av alla sorter och böcker om skrivandets hantverk. Jag tar duschar som är så långa att det känns som om man kokar bort hjärnans oro. Jag äter pepparkakor och dricker starkt kaffe. Jag har barn i famnen och viskningar i örat och hud mot min hud. Jag promenerar en timme, två timmar, medan jag lyssnar på Studio Ett. Spegelblankt hav, snön som äntligen kommit, doften av minusgrader, det lugn i tankar som bara uppnås genom steg, ett steg efter ett annat när kilometer läggs till kilometer och rörelsen blir lika självklar som att andas.

Jag skriver 15 000 ord på tre dagar, tar julafton som skrivpaus skriver sedan ut hela det manus jag har från början till slut för att göra en plan för hur redigeringsprocessen ska se ut. Den är stor, jag har ju möblerat om hela min roman, byggt en ny handling och ett annat djup, och därför är mittendelen av boken bara byggställningar och grund. Nu börjar processen med att sätta in väggar och golv, att måla, och till slut möblera och pynta det sista. Ändå är det en lättnad. Det kräver så mycket mer i tankekraft, fokus och sammanhängande tid för mig att skapa grunden. Det här fixandet efter är så mycket mer förenligt med vanligt liv.

Jag sitter i sovrummet med mitt manus i knäet, lyssnar till ljudet av skrikande och skrattande, bråkande och försonade barn utanför dörren, ser decemberblå skymning falla utanför fönstret. Innesluten i ord men inte ensam.
Omgiven av andra men inte utan ro.

För sådana stunder, i sådana tider, är jag tacksam.

Fler inlägg om läsande och skrivande: