(Jag är för borta i huvudet för att ens kunna skriva något som liknar riktiga texter. Dumma jag. Jaja. Snart lämnar jag Sverige. Hurra.)
Han ryckte upp dörren framför henne så snabbt att hon knappt kunde andas. (För att det var så det alltid blev i närheten av honom, och för att andetag väl alltid hade varit överskattade hur som helst.). Han bevärdigade henne inte med en blick. Som en stereotyp i en Harlequin-roman hade han alltid varit för arrogant överlägsen för att göra några sådana saker.
•- När jag ser dig vill jag rycka tag i din kropp och aldrig släppa den ifrån mig, sa han till taket.
Hon svarade inte. Hon hade aldrig varit en Harlequin-hjältinna. Han var bara trådar i marginalen, en del av hennes surrealistiska ickeverklighet. Vad annat hade man kunnat förvänta sig?
Hon gjorde ingenting bra av ord. Det var av sådana skäl, och andra liknande händelser, som han aldrig blev något verkligare än korta texter i hennes huvud.
Han brände sönder huden på henne så snabbt att hon knappt kunde andas. (För att det var så det alltid blev i närheten av honom, och för att andetag väl alltid hade varit överskattade hur som helst.) Han bevärdigade henne inte ens med en blick när han drog cigaretten ur munnen och pressade den mot hennes hud, tätt, tätt intill hennes hud och det sved och hon blundade och hon njöt. Som den masochistiska pappersfigur hon väl egentligen alltid hade varit njöt hon tills hon gick under.
No Comments