att skriva sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, september 2021

september 18, 2021

(Bilden är från en gång när jag var typ 21 år och nio månader i Umeå, och Lilla Gubben var typ noll år och nio månader i Umeå.)

Vissa septemberkvällar besöker jag platser jag en gång befunnit mig på, men jag ser dem genom någon annans ögon.
Det  nya bokprojektet innehåller scener i Umeå under tidigt 2010-tal. Åtminstone är det så i berättelsen nu, jag vet fortfarande att allt kan ändras, vet från så många gånger förut att man kan börja en berättelse med en viss riktning för att sedan upptäcka att det var något annat man egentligen ville säga.
Som så många gånger förut påminns jag om mitt minne. En välsignelse, en förbannelse. Det finns en befrielse i att glömma, men i skrivandet är det detaljerna från allt jag aldrig glömt som skapar livet.

Minnet av vinternätter som ligger väldiga framför en, frusna lår i för tunna byxor, doften av stjärnklart, vårvinterns smältning. Blek sol som tränger sig fram genom gråmulen himmel en dag i oktober, den instängda nybyggeslukten på Östra Station och hissen vars knappar alltid var hjärngympa om man försökte begripa vilken våning man skulle komma till, eftersom hela huset liksom lutade och hissen gick i ett sluttande plan. Glashuset på Rådhustorget, nattklubben Corona, Lindellhallens sorl, lunchbuffén där man betalade per hekto, snöoväder utanför de stora fönstren. Lutningen i vissa föreläsningssalar, akustiken i vissa byggnader. Lägenheter. Konversationer. De stora händelserna från den tiden letar sig inte in i manuset, det som faktiskt var mitt liv, för det är en bok som handlar om saker mitt liv aldrig innehållit, och som inte alls handlar om det som mitt liv handlade om de där åren. Jag är inte intresserad av att skriva skönlitteratur om mig själv, jag är intresserad av att låta mitt skönlitterära skrivande ta mig någon annanstans.
Om än till platser jag en gång känt.
Men genom någon annans ögon.

September är en trött månad i år. Jag letar efter en riktning men är utan stora mål. Jag ifrågasätter allt jag gör och vet att när jag gör det brukar det komma något bra ur det i slutändan, när det lossnar kommer idéerna och de kan ta mig vart som helst, men himlarna är grå och ländryggen gör ont av för mycket tid vid datorn och samtiden är anspänd i väntan på om vår värld är på väg tillbaka till hur den en gång var, om den någonsin kommer att komma dit. Men man orkar inte vara på spänn för länge i sträck, då blir spänningen spändhet, den molande huvudvärken längs tinningarna i slutet av dagen, det gråa i ovissheten. För ett år sedan skrev jag om den historiska tristessen, den fortsätter, lika lågmäld som man nu inser att alla världskrig varit mellan de historiska vändpunkterna.

Jag lyssnar på techno och cyklar så fort som benen bär. Jag dricker cola zero och påbörjar en psykoterapikurs, för jobbet. Jag väcker Habanero som blinkar mot mig i gryningsljuset och säger Åh min mamma, vad jag önskar mig Törnrosas öde! Vad jag önskar mig: sova i hundra år. Jag sitter på en stol på Habaneros och Lilla Gubbens simskola och läser rysk grammatik i ljudet av plask och doften av klor. Jag duschar varmt tills imman svept in alla mina tankars bekymmer i ett obestämt ludd. Jag längtar efter känslan när en text sitter, när en tanke sitter, när man vaknar en morgon och stiger ur sängen och inte längtar efter Törnrosas öde.

Jag känner att orden går så trögt. Blogginläggen blir färre, i mitt huvud finns en värld av ord men när de ska ned i meningar blir de inte som jag vill. Jag känner mig som en sångerska med stämbandsproblem, jag hör att det skorrar, kan ändå inte korrigera det. På blogginläggen som ändå blir trillar det in så många fina kommentarer att jag tänker att kanske är det ingen annan som känner skorret. Kanske finns det inte ens där, jag vet att ett liv med en viss sorts perfektionism innebär att i perioder se skorr och fläckar i den egna prestationen som ingen annan anar.

Jag pratar i en radiobokcirkel om Om snö och guld av Inger Edelfeldt. Det är underbart att sitta i studion, alla dämpade ljud, inga ekon. Jag drömmer om att leva i ett hem med studioväggar, detta lugnade dämpade, detta torra ljud.

Jag promenerar längs havet, tittar på det som så många gånger förut, våg efter våg, tanken efter tanke, låter ögonblick efter ögonblick sköljas under, grått eller blått, dämpat eller gnistrande, stilla eller stormande, varje dag en ny, varje förändring möjlig i varje stund.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här är mina inlägg i övrigt-kategorin. Och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+19

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Emma september 19, 2021 at 12:38 e m

    Att vara perfektionist… ja, många gånger känns det som en förbannelse och ett hinder för framsteg. Sen vet jag inte hur en tillvaro som icke-perfektionist är, men gissar att det är externa stressfaktorer som dominerar då, snarare än interna..?

    0
  • Leave a Reply