Debuten

Den första gången är jag ensam.
För att det är så jag tycker om att närma mig utmaningar. För att det är så jag kan ge upplevelsen mitt fulla fokus.
För att i mitt eget sällskap är jag inte rädd.

Här finns bara jag och mina upplevelser, i en total närvaro.
Den isande brännande domnande smärtan i mina fötter när jag går över trädäckets blandning av snö och is. Vinande snöblandat regn som piskar mot min huttrande baddräktskropp, från sidan, pilar mot huden. Himlens oändliga grå, mulen natt upplyst av stadens ljus. Doften av klor från utomhuspoolen bakom mig, doften av salt och tång från havet som jag närmar mig.

Senare ska jag läsa någonstans att man inte ska göra det själv, alltid i sällskap, det är tryggast så.
Men tänka: det måste handla om kallare vatten, svårare miljöer, sånt som att kasta sig ned i en isvak och sjunka under ytan. Inte att gå längs trädäcket, nerför en stege, hålla sig fast medan man låter kroppen sjunka ned i novemberhav.

Det finns ett fiskstim vid stegen, badhusets ljus lyser upp dem, silvriga ränder mot mörkgrått hav. Jag petar med en tå i vattnet för att få dem att förflytta sig. De är kvar.
Jag är räddare för fiskarna än för kylan, men nu är jag redan här.
Jag är redan här, och jag har bestämt mig.
I det läget finns det – aldrig – något som kan stoppa mig.

Den första gången är jag tyst. För att jag närmar mig utmaningar under tystnad.
För att jag aldrig har varit rädd för tystnaden.
Det är i den alla upplevelser får plats.

Och jag stiger ned i vattnet, och fiskarna far undan. Jag stiger ned i vattnet, och känner kylan skölja över kroppen, intensiv och omslutande på ett sätt som kräver all uppmärksamhet, som inte tillåter en enda tanke att existera, som inte tillåter något annat än just det här ögonblicket att existera.

Sedan, sekunden efteråt, kommer tankeförmågan tillbaka. Jag tänker på sommaren, när man kastar sig i från bryggan, att det är när man doppar huvudet under vattenytan som det verkligen händer.
Att det först då man känner doppets fulla kraft, att det är först då doppet dröjer sig kvar efteråt i kroppen, och jag böjer mig ned.
Som om det inte fanns ett val.
Kör ned huvudet under vattenytan,
låter allting ske i sin fulla kraft,
som om det alltid var på det här viset det var tvunget att ske.

På vägen tillbaka till poolen tänker jag: jag kommer inte att klara de sista stegen innan jag kommer ned i det varmare vattnet.

Men klarar det, för att man klarar allt, det är när de sista stegen känns som svårast som man vet att det blir värda att gå.

Det går en kvart.
Sedan går jag tillbaka till havet för mer.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.