Utanför Stadshuset i Oslo ser jag en räv. Stadens ljus glimrar i februarikvällens smälta snöslask. Räven rör sig hastigt genom en rabatt, vilken annorlunda plats jämfört med skogen.
Ögonblick av att betrakta anomalin, innan den är försvunnen. En minut när allting tycks stillna av det oväntade.
Tänk vilka platser man kan hamna på i världen. Bortom vad någon förväntat sig, utanför sitt naturliga habitat.
*
Musslor, hummer, grädde, saffran.
Blunda när man äter, evig påfyllning.
nu känns det igen som att jag lever DINK-livet, skriver jag till min vän efteråt. Double income no kids, att allting bara handlar om att använda all sin tid och sina pengar till att ha trevligt.
det gör du ju absolut, skriver hon, om man bortser från att du är en ensamstående trebarnsmamma.
Och visst är det så, på pappret, men ändå inte som förut.
*
Magsjuka är att förintas och återfödas.
En rensning, en botten, en resning, en riktning.
När jag kräks, sover, kräks minns jag: just så, det var såhär det var att vara gravid.
I ett annat liv, när jag var ung. Även om det känns som om jag föddes gammal.
*
Jag förälskar mig i en lampa.
Aldrig har jag känt så starkt för något som har att göra med att inreda mitt hem. Aldrig har jag ens inrett mitt hem. Jag har låtit saker som kommit till mig få stanna om de har en funktion, på så sätt har mitt hem fått ett innehåll.
Ett starkt ovanifrånljus har utgjort den mesta belsyningen. Varje gång jag läst att x antal ljuspunkter rekommenderas av inredningsexperter för att göra ett rum mysigt har jag slagit bakut och hängett mig åt att vägra.
Låt mig äta, sova, leka, skapa!
Låt mig vara en mamma med massa barn i ett hem där jag aldrig behöver vara rädd för vad de ska ha sönder.
Låt mig vara någon som inte älskar mina saker. Låt mig leva som om mitt hem vore en övernattningslägenhet, en plats för vila och omstart innan man åter ska ut på äventyr.
Låt mig vara någon som lever på olika sätt i olika tider av mitt liv.
*
En trearmad golvlampa, ljus och skuggor som spelar mot väggen.
Ett dött hörn som fått liv, i månader har jag tänkt: tänk om man skulle ha en läshörna, tänk om man skulle ha den just här.
Så byggs ett första hörn i mitt hem som handlar enbart om mig.
En plats att sitta försjunken i på kvällen, läsa en bok, fånga en tanke.
Tänka:
tänk vilka platser man kan hamna på, i världen.
Läs mer:
- Glimtar, januari 2024. En lång epilog.
- Glimtar, december 2023. Släppa taget, bara början.
- Glimtar, november 2023. Millimeterrörelser.
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
*
12 Comments
Fint skrivet, särskilt avslutningen. Jag har heller aldrig inrett mitt hem men funderar nu på om vi ska göra nåt åt vårt sovrum, tilläggsisolera och sedan få till en mysig känsla där.
tack! Och det låter trevligt att fixa sovrummet. jag är ju inte MOT att ha ett trevligt hem, men det är spännande när energinivån plötsligt räcker för att det ska vara värt den extra ansträngningen.
Bor mitt i Bryssel och träffar rävar lite då och då på sena promenader hemåt. Tänker att de är de kontinentala kusinerna till rådjuren som rör sig helt obehindrat igenom gatorna där hemma i Stockholmsförorten.
wow, är det sant! hade ingen aning om att rävarna smyger runt i staden. Trodde de var skygga!
Jinxar väl mig själv nu men jag har inte varit magsjuk sedan 2015. Minns knappt hur det kändes. Och tur är väl det. Fy för magsjuka… Maten låter väldigt god måste jag säga.
Ja, det känns som det var längesen för mig också. men sen förtränger man snabbt!
Så mysigt med din lampa <3 Jag älskar din skrivförmåga att få precis allt att verka storslaget. Och det ÄR väl stort, början på en ny tid kanske, när du kan sitta i ditt eget hörn under din lampa 🙂 Kram
åh vad snällt sagt, ibland kan det kännas lite uppblåst, som om man tror att allt man gör är så himla viktigt? men som du säger, det är inte berättelsen om en lampa som sådan, utan kanske mer om att ha näsan över vattenytan så att man orkar intressera sig lite mer för saker omkring sig.
Nej, det är inte alls uppblåst. Det är fint att ge sitt liv en sådan vikt tycker jag. Samtidigt, kanske vi alla som bloggar är lite upplåsta i så fall haha? Nej, det tycker jag såklart inte. Det är bara ett sätt att förhålla sig till livet. Att behöva skriva och reflektera kring det som sker, och då kan det vara en lampa i ett hörn för lite läsro, likväl som en spännande flytt eller en allvarlig sjukdom. Så fint att du känner näsan över vattenytan igen!
[…] samma sätt som magsjukan påminde mig om hur det verkligen var att vara gravid, mindes jag efter jouren småbarnslivet med […]
[…] ägnade dagen åt att möblera runt min lampa. Utrymmet innanför själva hallen är så stort i mitt hus, det har varit ett stort dött utrymme […]
[…] Glimtar, februari 2024. En räv i Oslo, en livsförändrande lampa. […]