Bokrecension: Samlade verk av Lydia Sandgren

 

En gul Göteborgsskildring, en imponerande debut – men mer då?

Samlade Verk av Lydia Sandgren är en bok som väckt uppmärksamhet. Tokhyllats av recensenter, lyfts på många bokbloggar jag följer. Som med de flesta sådana böcker kommer reaktionerna i två vågor: en första våg av hyllningar, en andra våg av de som ställer sig frågande till alla dessa hyllningar. Som det blir när något liksom lyfts till skyarna. Och som med de flesta böcker jag hunnit läsa mycket om  vet jag redan många saker om den innan jag läst första raden. Att det är en Göteborgsskildring, med uttalad avsikt att vara just det och berätta om stadens förändring över tid. Att det är en ovanlig och imponerande debut (att förlaget valt att skriva En debutroman på framsidan visar ju att man är högst medveten om det anmärkningsvärda i detta som ett första utgivet verk). Att den tog elva år att skriva. Och att den är så gul. Stor och tjock och glad och gul och på så sätt en bok man liksom vill ta i och bläddra i för att den tar sådan plats, samma känsla som när någon har en färgklickskappa i novemberdiset.
När jag började läsa boken bestämde jag mig därför för att strunta i allt detta när jag bedömer den. Att inte läsa den som en debutroman, där allting som visar att man inte är en nybörjare är imponerande. Att inte läsa den som en Göteborgsskildring (det kan jag ändå inte, har inte relation nog till stan för att veta om Samlade verk speglar någon särskild känsla eller stämning som skulle vara göteborgsk), och att inte förtjusas av all denna gulhet.
Mitt perspektiv när jag läser är en skrivande människas, jag studerar ofta hantverket i dess delar. Det finns så mycket skrivet om den här boken ur andra perspektiv, så jag har låtit den här recensionen gå ner på ganska detaljerad, skrivnördig nivå. För en mer allmänt hållen recension som jag delvis håller med om rekommenderar jag att läsa Flora Wiströms åsikter om boken. (Jag gillar slutet mer än vad Flora gör, men förstår hur man kan uppfatta det som ett antiklimax).

Om tid som flyr och relationers dynamik

På ytan är bokens huvudpersoner Martin, som vi får följa från barndom fram till det år han ska fylla femtio, och Rakel, hans vuxna dotter. Berättelsen utspelar sig i två tidsplan: nutiden, när Martin har en livskris och Rakel börjar söka efter sin mamma Cecilia, som en dag när Rakel var sju bara lämnade hemmet och med det Martin, Rakel och hennes lillebror, och aldrig kom tillbaka.
I dåtidsberättelsen får vi följa Martin genom ungdomsåren och studierna, in i vänskapen med bästa vännen och blivande konstnären Gustav och sedermera in i kärleksrelationen till Cecilia. Vi följer hur dynamiken mellan honom, Gustav och Cecilia förändras över tid och vilka strömningar genom deras liv som till slut kan ha lett till att Cecilia lämnar. Det är en detaljrik berättelse, som tillåts få sidospår och ta plats, svälla ut över de nästan 700 sidorna men ändå hela tiden arbeta sig framåt, använda de parallella tidsplanen och medvetenheten om vad som komma skall för att hela tiden ge en framåtrörelse. Att berättelsen får ta det utrymmet, växa fram så mastigt, ger en upplevelse av tiden som går, hur år läggs till år, på ett sätt som både är melankoliskt och väldigt, alla dessa händelser som utgör ett människoliv, alla dessa skeenden som sedan bara är minnen. Det påminner mig om känslan när jag såg Boyhood, att man genom att låta ett projekt få den längd det behöver, ta den tid det behöver, kan fånga känslan av livets väldighet på ett sätt fiktionen sällan kommer åt. Dynamiken mellan karaktärerna gestaltas många gånger mellan raderna, det finns undertext och flera möjliga tolkningar som ger texten djup.

Utsökt gestaltning – och dialoger som inte matchar

Sandgren observerar små detaljer med elegans och har en förmåga att förmedla dem, också när det gäller små – närmast betydelselösa – roller i persongalleriet, som fotografen ovan som bara existerar i förbigående men vars leende, det som lyser upp och slocknar som ett barns strömbrytarlek, dröjer kvar på min näthinna. Eller miljöskildringarna ovan, de och många fler, de som i sig bidrar till känslan av tiden som går, av det som är evigt i ett liv och det som förändras, att man blir utbildad och familjefar och man blir tjugo och tjugofem och trettio men en vårkväll kommer alltid att kännas som en vårkväll gör, frosten om morgonen kommer alltid igen en viss tid på året. De olika människorna runt Martin, från de mest centrala karaktärerna till mindre biroller, har drag och beteenden som gestaltas med sådan skicklighet, jag känner igen deras typ, kan se den framför mig – tills någon öppnar munnen. Dessa karaktärer är så tydligt olika, och väl gestaltade i alla detaljer – hur de rör sig, hur de ser ut, vad de bor, hur de agerar när de ställs inför dilemman – men alla pratar likadant.
Det har diskuterats en del kring alla bildningsidealsreferenserna i den här boken, en del älskar det och andra tycker att det är mest kunskapsskryt. Jag tycker nog varken eller om just den saken. Det som stör mig är inte nödvändigtvis karaktärernas referenser till olika filosfer eller bildningsfascination, det matchar ändå deras studier och ambitioner och intresseområden. Men att alla använder samma krumbuktande, lite underfundiga språk? (Som dessutom är samma som berättarröstens). När dialog är en sådan fantastisk möjlighet att gestalta en person. Jag läste någon som skrev att dialogerna skulle vara ironiska. Ja, inte vet jag, kanske missade jag det, men i så fall hade jag föredragit de helt oironiska och karaktärsgestaltande istället. För mig sänkte de totalupplevelsen, det var som att lyssna till någon som läser en text med den ljuvligaste inlevelse och sedan plötsligt stakar sig.

Att gestalta en karaktär ur andras perspektiv

Jag skrev att på ytan är huvudpersonerna Martin (mest), och Rakel (litegrann). På ett djupare plan läser jag dock det här som en berättelse som i mångt och mycket handlar om Cecilia. Cecilia, som är den som kommer in och förändrar Martins och Gustavs liv. Cecilia, som drivs att lämna sina barn. Cecilia, som drivs av en längtan och en kärlek till lärandet som stundtals gränsar till besatthet, och som offrar saker på vägen, försöker spränga sig tid och utrymme. Porträttet av Cecilia är ett exempel på skicklig karaktärsgestaltning, och som skrivande människa skulle man kunna läsa den här boken bara för att lära av det. Eftersom perspektivet inte är Cecilias, får vi aldrig gå in i hennes huvud, bara lära känna henne genom att se henne genom andras ögon, vilka reaktioner hon framkallar. Ändå framträder hon allt starkare genom boken, hennes växande frustration och både hennes styrkor och svagheter känns tydliga och berörande för mig efter avslutad läsning. Att teckna ett karaktärsporträtt såhär är som att teckna gestalter på ett papper genom att fylla pappret med skuggorna som omger dem snarare än att forma deras konturer, man låter dem liksom träda fram indirekt. Jag imponeras av greppet, liksom av hur det är genomfört.

En bok värd att läsa och en bok att diskutera

Sammantaget tycker jag att Samlade Verk är en bok som håller, även om man struntar i att den är gul och Göteborgsskildrande och debutantisk. Det finns saker det kliar i mig att få ändra på – jag hade velat förändra dialogerna, och det finns ovanliga ord som används för många gånger i mitt tycke (hur många gånger kan man skriva att något är för konvenansens skull i en och samma bok, även om den är typ 700 sidor?), men både dramaturgi och karaktärsgestaltning håller. Den sista delen är den bästa, det bränner till och djupnar på ett annat sätt då, en annan svärta, och ni vet ju att jag gillar sådant.
Det är en bok som lämnar tankar efteråt, delvis för att alla trådar inte knyts samman, den avslutas inte som ett färdigt hoprullat nystan, en del ligger öppet. Jag tvekade några sekunder när jag läste de sista raderna – var det för mycket som låg öppet? – men jag tycker inte det, jag tycker den höll hela vägen fram. (Till skillnad från till exempel Nina Wähäs Testamente, där slutdelen sänkte upplevelsen för mig eftersom jag upplevde att hela boken slog på stora trumman för vad som komma skulle, och så kom det liksom aldrig. En tjock bok får inte göra så. Kanske inte en kort heller).
De många bottnarna och den eleganta gestaltningen gör det möjligt att tolka skeendena på flera olika sätt. Man vill liksom skvallra om karaktärerna med någon annan, grotta ned sig i varför det blir som det blir. Tror med andra ord att det kan vara en perfekt bokklubbsbok.
Och så är den ju väldigt fin och gul, förstås.

Liknande inlägg:

• Två bra dagböcker om skrivande
• Bokrecension: Nästa! av Nina Lykke

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!