Böcker som inspirerat mitt skrivande: Fight Club av Chuck Palahniuk

 

Jag är tolv och jag är på ett sommarläger. Någonting i huvudet skaver, det är en sådan tid i livet, tonårsförändring och tillvarons ambivalens mellan barndom och annat, kombinerat med min lillgamla brådmognad som gjort att jag har levt med den där ambivalensen så länge jag kan minnas. Om kvällarna när de andra i stugan somnat ligger jag vaken, med ficklampa och anteckningsblock. I doften av trä och julinattsfukt skriver jag. Det enda som är konstant i en tid av föränderlighet.

En kväll när det regnar, ett varmt och mjukt sommarregn, ska några andra deltagare på lägret se på film. De är egentligen äldre än jag och egentligen inte mina vänner men på något sätt hamnar jag med, kanske i en brist på annat, kanske i en längtan efter att höra till utan att veta hur, och längst bak i rummet sitter jag och ser Fight Club för första gången.

Kan berättande få vara såhär, tänker jag, och i det ögonblicket är jag omedveten om de andra, de spelar inte längre någon roll.

Efter det fylls mina berättelser av skeva triangeldramer, opålitliga berättare, identiteter som förvrängs och förvrids och visar sig vara något annat än vad man hade föreställt sig.

 

Jag är femton och har sagt till någon att Fight Club är min favoritfilm och jag får boken den är baserad på i julklapp. Samma handling som i filmen. Om en huvudperson som är intryckt i ett monotont modernt liv, en konsumtionsfixerad ytlighet där ingenting riktigt känns. Som slutar sova. Som börjar gå på stödgrupper för dödssjuka människor fast han inte är sjuk, för att få något att kännas.
Och kan sova igen, tills han upptäcker en annan dödssjuk-fejkare: den trasiga Marla Singer. Sömnlösheten är åter ett faktum.

Han kommer hem från en jobbresa, upptäcker att hans lägenhet och allt han äger har sprängts i luften av en bomb, och flyttar hem till sin nyfunna bekantskap Tyler Durden.
Tyler Durden, som är allt han själv inte är.
Tyler Durden, som lär honom att ett av de bästa sätten att känna att man är vid liv är att slåss. Det visar sig att det finns många män som vill mötas bara för att få slåss, de börjar mötas upp i källare till barer under Tylers överinseende det blir en enorm rörelse. Den växer på ett sätt som huvudpersonen börjar få svårt att hänga med i, vänskapen med Tyler börjar glida honom ur händerna, och samtidigt upplever han en växande svartsjuka gentemot Marla och Tyler, som ligger med varandra.
Inte för att han behöver Marla, utan för att han behöver Tyler.

Jag är femton och ligger i decembernatten ett jullov och läser den pulserande berättelsen istället för att sova. Det är ord som ett smatter, en aggressiv poesi, det är en rytm och ett flyt som går som en rasande sång i ens huvud, det är en kritik mot alltings tomhet som smälter samman så väl med en frustrerad femtonårings själ. Känslan av att vilja slå sönder allt, att man måste slå sönder allt, för att kunna skapa något nytt.

Jag tar med mig ett sätt att upprepa fraser på skilda ställen i texten, att låta meningar återkomma med ny betydelse. Jag tar med mig att man kan skriva dialoger som flödar fram, att de kan vara karaktärsgestaltande och informationsfyllda samtidigt som texten aldrig tappar sin nerv och sin laddning.

Jag är tjugosju och läser om boken, för jag tänker skriva om böcker som har präglat mitt skrivande, mina egna klassiker som jag tar med mig in i de ord som är mina.
Den rasande känslan av uppror, av att vilja bryta sig ur, drabbar mig inte lika hårt som när jag var femton. Kanske för att jag inte är uppfylld av hormoner. Kanske för att jag upplever att jag redan är så fri från den här världens förväntningar, att jag redan brutit mig loss.
Men orden, rytmen, nerven, pulsen drabbar mig fortfarande. Hänförande och hisnande som ett knytnävsslag i solar plexus.

*

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.