att skriva

Sonata

juli 24, 2008

Jag började skriva något. Men jag har ingen som helst aning om vad.

Namnlös suspekt sak jag inte har någon aning om vad det är:

Jag vet inte om du längre minns hur vår saga började – jag vet inte om du någonsin har mints hur sagor började. Jag kan tänka mig att du redan som barn var alltför förvirrad av gränsen mellan verklighet och drömmar, mellan drömmar och verklighet, mellan hånskratt och ömma smekningar över kinden, för att bry dig alltför mycket om att minnas. Jag tror det. (Jag vet det?) Det var sådan du var. Missförstå mig rätt, min älskling. Jag dömer dig inte. Jag bara… minns.

  Jag vet inte längre om jag minns hur det började, heller. Men jag tror att vi brukade vara kusiner. Det kan ha varit den enda förklaringen till att din mamma var syster till min mamma och att de flyttade oss varje sommar till Villa Valencia, alldeles intill Apelviken. Villa Valencia. Du berättade sagor för mig om namnet, visst gjorde du? Den sortens sagor man aldrig behövde komma ihåg början på, för det enda man egentligen behövde veta var slutet. Och åh, du, du var alltid fantastisk på att minnas slut.

–          Valencia, sa du. Där har flickorna långt mörkt hår och dansar tango i mörkröda klänningar och alltför höga klackar, ända tills solen går upp.

Min kropp tätt intill din. I sängen i västra flygeln, nära balkongen, utöver vattnet. Ibland om nätterna när jag plötsligt vaknade, och du, som aldrig hade somnat, som alltid låg där underbart och vedervärdigt sömnlös vid min sida, ibland när du märkte att jag hade vaknat smög du upp oss. På lätta steg, så att min mamma och din mamma och deras eventuella besökare inte skulle höra oss, och så ut på balkongen. Luften som nöp i våra skinn. Dina händer över mina axlar, solen, långt bortom träden, små strimmor i vattnet. På somrarna, det blev aldrig ljust eller mörkt där på natten, det bara fastnade i ett mellanläge mellan solnedgång och soluppgång, och du satt där och höll om mig och vi såg världen gå under och födas på samma gång.

–          Detta, sa du. Detta, Vivianne, är den eviga svenska sommaren. Tycker du att det är vackert?

Jag nickade. Dina händer låg mjuka mot min nacke; jag hade kunnat somna här och vara lycklig för alltid. Men jag tvingade alltid mina ögon att stanna öppna när vi stod där, där på balkongen. För att suga in varje ögonblick av dina magiska ord, och för att du alltid lyckades ingjuta något slag skräck i mig, en skräck över att sova. För om jag somnade kanske jag skulle dö. Och jag visste inte om jag var redo för något så gudomligt ännu.

–          Valencia, sa du. Vår mormorsfar, vet du, han reste dit en gång. Ingen vill någonsin prata om varför, men något slags sjukdom. Miljöombyte skulle hjälpa, sa de. Han behövde se något annat. Tänka på något annat.

–          Var han galen? sa jag.

För att den var den sortens frågor jag ställde på den tiden. Förlåt mig för allt jag någonsin sa till dig.

–          Nej. Nej, kanske inte galen. Men kanske bara förvirrad över hur livet kan göra så ont. Hur det kan få en att vilja kräkas upp allt man någonsin varit bara för att slippa alltihop.

Den glänsande svenska sommarnatten, som vi båda egentligen föraktade. Apelvikens lysande vatten. Dina händer över mina axlar, kring min nacke, i mitt hår.

–          Men han reste dit, i alla fall, sa du. Betrakta apelsinodlingarna. Andas sydligare luft. Och ska jag vara ärlig, tror jag inte att det gjorde någon skillnad. Inte till en början.

–          Inte? Varför inte då?

Åh. Jag hade hört historien tusen gånger, och jag skulle kunna höra den tusen gånger till. Magin i berättelser. Berätta för mig var allting börjar och jag kan berätta för dig hur ingenting kommer att sluta.

–          Det var inget fel på Valencia. Allting doftade gott och människor log mer än i Sverige och folk vandrade runt på sina apelsinodlingar och de älskade det. Alla älskade det utom han. Han var aldrig mycket för att älska saker.

–          Nähä, sa jag. Nähä, så kan det ju vara.

Den eviga svenska sommarnatten. Som vi båda föraktade. Det var egentligen kallt, för kallt, rätt ofta. Jag hade gåshud över armarna över de begynnande brösten över de magra små benen. Över hela min kropp som jag långsamt under varje natt då jag låg och berörde den under täcket lärde mig att hata allt mer, och allt intensivare. Ju äldre jag blev, desto mer bar jag runt på en känsla av vidrighet. Men jag kunde aldrig definiera var den kom från.

–          Men så en dag, sa du. En dag träffade han henne. Du vet, som i dåliga Harlequin-romaner. Den exotiska spanjorskan. Ingen skulle tro det senare, men hon var så vacker och strålande på den tiden… hon utstrålade energi, du vet. Brunbränd och leende, som ett skämt jämfört med allt han någonsin varit. Han med sina ringar under ögonen… sitt eviga suckande.

–          Men motsatser dras ju till varandra, sa jag.

För att det var så historien skulle fortsätta. För att jag ville visa att jag också visste hur historien skulle fortsätta.

  Och du nickade och log; men jag vet inte om du var irriterad. Kanske att du var irriterad. För att jag avbröt dig. För att jag satt där och för några ögonblick faktiskt trodde mig veta bättre än du.

–          Och hon rörde vid honom som ingen rört vid honom förut, mumlade du. Och han älskade henne som han trodde att han aldrig hade kunnat älska en annan varelse.

–          Julia, sa jag. Du glömde att säga att hon hette Julia.

Det hade ingen relevans. Den eviga svenska sommarnatten, som vi båda föraktade. Jag ville bara få visa att jag också hade en aning om hur historien skulle fortsätta.

  Men du var snäll. Du tenderade att vara det ibland. Så du bara log och fortsatte. Alltid bara log och fortsatte.

–          Julia. Han älskade henne som han aldrig hade trott att det var möjligt att älska en annan varelse. De satt under apelsinträden tillsammans och spann drömmar om allting och ingenting. De viskade sockervadd i öronen på varandra om nätterna för honom var varje stjärna för henne… men jag tror inte att det var kärlek.

–          Inte?

–          Nej, jag tror inte att det var kärlek. Inte som, från en person till en annan. Jag tror bara det var att hon, hon hade aldrig varit olycklig, och hon drogs till hans tårar hans djuplodande ensamhet. Och han, han hade aldrig älskat livet. Så han älskade henne för att älska livet var så nära han någonsin kunde komma.

Kanske att du blev tyst ett tag. Kanske att du slöt dina ögon och böjde dig ner och drog in lukten av mitt hår. Jag så nära dig. Jag vet inte hur vår saga började. Jag tror att vi brukade vara kusiner. Den enda förklaringen på allting som någonsin hände mellan oss? Antagligen inte oss. Mellan oss fanns tusen ord som aldrig sades. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna vara i stånd att förklara allt det.

–          Men han tog henne med hit. Tillbaka till Sverige. Som så många idioter gör. De blir kära i en blomma långt borta och sätter den i sin egen trädgård…

–          Men jordmånen och klimatet och det är ju så annorlunda…

–          Och den vissnar. Som blommor alltid vissnar. Hennes bleka ansikte, hennes magrande kropp. Hon var hans lycka och han var hennes förstörelse. Villa Valencia, jo, jag tackar ja! De försökte till och med plantera apelsinträd i trädgården. Men det gick inte. Och han klarade inte av att se henne lida.

–          Så han flyttade härifrån…

–          Och lämnade henne ensam…

–          Att förtvina. Som allting förtvinar till sist.

Vår semipoetik och Villa Valencia. Dina sagor och dina tusen ord. Man förtvinar som allting förtvinar till sist. Långsamt går allting under. Det du förklarade för mig allra bäst, fick mig att minnas för evigt. Alla människor är en del av en ständig undergång. Hur många falska leenden vi än ler och hur många sekunder till vi försöker leva faller vi ändå ner i döden och varje dag vi inte dör är egentligen bara ytterligare en dag av att lura sig själv.

  Alla visste det.

  Men det var bara du, och kanske jag, som erkände det.  

0

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply mathilda juli 24, 2008 at 9:58 e m

    oj.

    jag är full nu.

    det känns bra.

    men det gör ont ändå.

    0
  • Reply Alexander juli 25, 2008 at 12:15 f m

    Jag fick som jag ville 😮

    Jag gillade berättelsen mycket. Jag vet inte varför, men ja. Den var spännande.

    0
  • Reply jessica. juli 25, 2008 at 1:21 e m

    Dina ord är alldeles för fina. Jämt och ständigt.

    0
  • Leave a Reply