Den sista veckan innan jullovet

En stor stress och överväldigande otilläcklighet börjar problem för problem att nysta upp sig och lätta. Jag har settSkärmfri på 100 dagar på SVT och ställt in min telefon på svartvitt-läget. Det i sig minskade inte skärmtiden så mycket, det gjorde bara att alla konton på instgram hänförde mig mycket mer eftersom deras svartvita estetik passade mig. (Det är ingen slump att mitt konto ser ut såhär).
Större effekt kom av att jag raderat nästan alla appar från mobilen. Jag har bara Spotify kvar. Tog till och med bort mailen.
Jag behöver lugn och ro, denna sista vecka innan julledigheten tar vid, innan båtresa och tågresa, denna sista vecka av denna tunga hösttermin, jag vill bara vara ifred.

Skriver om morgnarna, inte för att det nya projektet just nu känns så förhäxande viktigt men för att jag vill träna mig i att hålla fokus, alltings ordning, en vilja att tänka långa tankar klart, tankar om vad som helst.

Ingen snö fast det är allt man vill ha.
Den kommer väl lagom till att den inte alls passar mig.
Som så mycket annat i livet.

Min trädgård är uppgrävd. En neverending story om rör. Berättelsen om att vara husägare och få obehagliga outgrundliga besked på telefon av hantverkare som talar sitt hantverkaspråk. Ett drama i oändligt antal akter.
Någon kan göra hål i ens liv och samtidigt sätta upp skyddsstaket för att man inte ska ramla ned i det.
Blinkande lampor på grävskopan sent om eftermiddagen.
En dag ska allt täckas med gräs.

Handlar julklappar, famlar julklappar, försöker skriva listor över sådant jag borde göra, försöker skriva listor över allt jag redan glömt bort.
Går in i en second hand-affär och skulle leta efter saker till barn och syskonbarn, fastnar i bokhyllan och köper pocketar till mig själv, så jag inte ska slarva bort biblioteksböcker på Sverigeresan, så jag kan släppa av dem längs vägen när jag läst ut dem och väskorna fylls av julklappar från olika släktingar istället.

När livet är oredigt kan man alltid planera två saker: vad man ska äta, vad man ska läsa.
Jag ser det framför mig, dagen vi reser: bussen, båten, bussen, tåget. Hur jag kommer sova på den andra bussresan, läsa böcker på tåget.
För ett år sedan läste jag igenom mitt romanmanus på resan, så långt det hade kommit, jag läste en roman som bara var halvvägs.
Tänk vad det blev, vad jag fogade samman,  tänk att alla dessa texter som blev en gång var trevande försök.

Natten är lång men den är längre på andra platser. Min vän reser till Svalbard och skickar bilder. Jag drömmer om ödslighet och världens ände.
Jag tänker på tystnaden om jullovet, när alla andra somnat, när alla veckor redan är packade och förda till en annan plats.
Jag tänker på att foga samman bitar av sig själv i slutet av det nya året och uppstå som något nytt när det nya året börjar, på hur varje uns av längtan tar en närmre sådant man inte ens hade vett att drömma om, hur varje ögonblick är en möjlig början på en ny berättelse.
En där allt fortfarande ligger öppet, en där vad som helst kan hända.