Tivoli

Den tredje dagen åkte vi in till Köpenhamn och gick på Tivoli.  Jag tror det var först där som mina barn insåg till vilken grad den här resan planerats för att innehålla sådant som barn tycker om.

Jag tycker om att sitta tyst och stilla och läsa böcker. Jag tycker om att arbeta hårt, skriva länge, se ut mot en vacker utsikt när jag lyfter blicken från mitt hårda arbete för att tänka. Jag tycker inte om när det går snabbt och känns hårt och jag tycker inte om när det snurrar.

På den här resan fick tågresorna utgöras av det jag gillar, och resmålen av det mina barn gillar, och varje stund den där dagen var jag tacksam av att kunna få ge dem det. Efter år som inte fått handla bara om barn som är barn. Alla gånger av oro och otillräcklighet. De mörka tider då varje rörelse gjordes på darrande ben.

Och sedan, senare, i en annan ände av historien. En dag på tivoli. Habanero intill mig i slänggungan, i bergochdalbanan. Kanske kommer du att bli väldigt rädd. Kanske kommer jag att höra dig skrika! Men du behöver inte vara orolig, det är okej att du låter lite pinsamt. Det kan bli så om man är jätterädd och nu är du väl jätterädd när du tänker på hur högt vi ska?

En mild dag, växlande molnighet. Skolklasser på klassresa, den vibrerande energin hos ungdomar som är stora nog att snart vara på väg ut i det större livet men ännu för unga för att veta vad man ska ta sig till med det, om man nu någonsin vet det.

När vi satt på lunchrestaurangen (en stillsam oas, ett inomhuslugn tomt på folk) och hörde skriken utanför tänkte jag på hur avgörande sammanhanget är. Här skar jag lugnt upp bitar av den italienska pizzan medan tjuten trängde in också hit. Men om det varit var som helst annars hade jag hört skriken och tänkt: nu händer det, terroristen kommer, var redo, var kan vi gömma oss.

Det bor en vaksamhet i mig, jag är redo för katastrofen, väck mig om natten och säg att jag måste lämna mitt hem inom tio minuter och jag klär mig och drar därifrån med förhöjda sinnen. Väck mig alla andra morgnar och jag undrar vad man ska göra av all denna förspillda beredskap.

Håll hårt i hatten, står det på en skylt i en av världens äldsta berg-och dalbanor. Den går genom berget. Och inne i berget for min sons keps av, mitt i en backe, och utan att tänka på det fångade jag den omedelbart där jag satt några rader bakom honom.
”Ditt livs bästa fångst”, sa min Lilla Gubbe, och tillade sedan ”och kanske din enda, som jag känner till i alla fall.”

Och dagen blev kväll. Vi hade varit på tivoli i mer än åtta timmar. Det fanns attraktioner som inte längre skrämde mig till den grad de en gång gjort. Exponeringen hade haft en verkan.

Och något hade lossat och mjuknat, hos mina svettiga rusiga barn. En uppsluppenhet, en avslappning, en lång sommars början efter en bister vår.

Läs mer:

– It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

– Bedrägeriet.