Långfredagen

Det blev långfredag och jag tänkte skriva en text om förlåtelse. För även om jag inte tror på någon som hängde på ett kors och dog för mina synder, så tror jag på att ta sig tid för att närma sig felen, sina egna och andras, att närma sig sorgerna och misstagen och släppa taget om dem.

Som pinnar man kastar i Hågaån som dras iväg av en gyttjedoftande aprilström, som sandkornen som silades mellan mina fingrar alla timmar jag tillbringat på havsstränder på Åland i doften av tång och salt medan jag betraktat (vaktat) barn när de leker i vattnet. Sandkorn mellan mina händer, låta dem rulla mellan fingrarna, en fingerpeeling i juniskymningen, hur många barn ska jag få när jag blir stor sa man när man kastade upp gruskornen och jag visste aldrig att jag längtade efter några men hade aldrig velat vara utan.

Men jag kunde inte skriva min text om förlåtelse, inte för att jag inte kunde förlåta utan för att jag inte kunde skriva, och trots att allt jag önskar mig är mina ord tillbaka hade jag ändå valt förlåtelsen alla dagar i veckan om man var tvungen att välja.
Mitt huvud var fullt av gamla sorger, gamla spöken, gamla drömmar som väcker mig om natten men bara när min barn är borta ifrån mig. Som om något undermedvetet förstår att det inte finns tid annars. Som om det finns ett skydd som inte släpper fram mer på en gång än vad jag skulle tåla att bära.

Jag skrev inte min text, jag gjorde ett yinyogapass.
Jag lagade en bönchili men åt den inte, den skulle få dra sig.
Jag bryggde kaffe och åt avokadosmörgåsar med chili och tittade på Sex and the city. Avsnitt lades till avsnitt, jag hade ont i huvudet. En pressande spänningshuvudvärk, en stor matthet. Tänk om det är början på min meningit och snart har jag en sepsis och ingen är hemma och ringer ambulansen, tänkte jag med min karakteristiska livsoptimism. Det kan också vara så att du behöver en promenad, svarade jag mig själv med min karakteristiska livsrealism.

Jag tog bussen till ingången till ett naturreservat, jag brukade se just den parkeringen från bussfönstret och tänka att dit ska jag åka och promenera en dag när ingen plötsligt kan behöva ringa hem mig. Innan jag åkte läste jag att namnet på den naturreservatsparkeringen kom från en legendarisk general, jag undrade om det man vill om man är en legendar är att namnge en av platserna där man går in till Hågadalen-Nåsten.
Men kanske var det inte den enda ära han fick.

Det var en dag som var ljusare än man tror, som gråa dagar är så fort man lämnar hemmet. Ibland var marken täckt av snö, ibland lera, händerna frös och domnade utan vantar och ändå behövde jag ta av mig jackan och gå i tjocktröjan ibland för att inte bli varm. Doften av fjolårsgräs och fåglarnas toner var som april alltid är, det spelade ingen roll att våren är sen, här hittade jag den ändå. Jag gick längs ån och genom skogen. Jag gick upp för backar och ned igen. Jag behövde inte tänka på något, jag behövde inte göra något. Som många gånger förut påmindes jag om att få tankar är farliga om man får gå, och gå, och gå. Att ta steg efter steg är som en lokalbedövning, man kan sticka vilka nålar som helst sen.

Jag rörde mig längs platser som jag rört mig på när jag var tio, elva, tolv och sedan inte mer.
Här orienterade vi med skolan och det kändes som om orienteringen var ett av alla slukhål uppväxten var fylld av, det var här jag skulle försvinna och aldrig hitta hem igen. Där var platsen där jag gick den där kvällen, en sista april, innan brasan skulle tändas. På den tiden pyrde förväntningar under huden, de väldiga drömmarna, livet innan jag kastat mig ut i det. Jag brukade iaktta andras tillvaro och den verkade som orienteringskartan, den var väl fin att titta på men jag förstod inte hur jag skulle få den att hänga ihop med min verklighet.
Det blev annorlunda, sen.

Men nu, när jag gick, kom jag på att jag inte ätit lunch. Jag lämnade naturen för ett Ica. På vägen tillbaka till naturreservatet tog jag en genväg som blev en senväg, hamnade på en busshållplats vid en parkering full med bilar men där inte en enda människa syntes. Jag blundade och lyssnade på tystnaden, sedan sneglade jag på mobilen. Jag hade gått 16000 steg. Det kändes inte som om det var dags att gå hem, för det var inte mörkt än, jag kände mig som ett barn som ville stanna på lekplatsen. Men det var april och inte december, det var timmar tills skymningen, och jag hörde det i huvudet, som en parafras på inledningskapitlet i Monika Fagerholms Diva: Jag blir inte här. Jag far hem.

Satte mig längst bak i en tom buss, åt en sallad. Utanför fönstret passerade hållplatser som alla var gamla minnen.
Jag tänkte att jag skulle skriva en text när jag kom hem.
Den skulle inte handla om förlåtelsen, men om något annat som sakta smälte bort, löstes upp.
Kanske upplösningen, på en väldigt lång berättelse.

Läs mer:

• ultravardag. bära med sig i resten av sitt liv.
• Febrar. febrar man minns, somna ifrån.
• Måltiden. Tomatsoppan, så len och mild.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.