att skriva

skrivtankar. juldagen 2022

december 25, 2022

Det är juldagen 2022 och jag tänker på vad jag skulle vilja skriva. Är det någon jul, några mellandagar, som jag inte gör det?
Det är då andrummet brukar finnas. Först alla år då jag var barn och tonåring. Jullov. Adventsljusstakssken, doft av hyacinter. En bit choklad, ett glas julmust, femtusen ord.

Senare fick jag barn, barn fick jag när jag var nitton år, barn har jag haft nästan hela mitt vuxna liv. Och julens andrum blev ett annat, det då farföräldrar och morföräldrar var med barnen, de fria timmarna blev fler, och jag skrev. Alltid självklart att skrivande är vad som fyller ut andrummen.

Det är juldagen 2022 och jag tänker på vad jag skulle vilja skriva, även om orden inte längre bär mig som de en gång gjorde, även om de ibland känns som ett främmande språk. Jag tänker på att jag en gång i tiden var övertygad om att jag skulle ha varit utgiven författare vid det här laget, och visst var det på ett plan en dröm av samma slag som andras drömmar i samma ålder: jag kommer bli popstjärna, astronaut, jag ska äga en godisaffär så jag kan äta gratis godis. Men det fanns också en verklighet i det, jag vann pris, fick förlagsuppmuntringar och förläggarkontakter, det gick åt ett visst håll.

Ulrika Nettelblad skriver i skrivblock i hotellsäng. Svartvit bild, skarpt solljus.

Jag grävde ner mig i ett projekt, varför gjorde jag det?
Varför har jag inte sedan länge gått vidare till något annat, skrivit igenom en roman från början till slut som sitter, istället för att plåstra om ett spretigt bombastiskt och på många sätt omöjligt (och definitivt okommersiellt) berättande? Som ett av de stora förlagen till och med föreslog i sin refusering förra hösten?

Av samma skäl som folk stannar i kärleksrelationer som inte leder vidare, kanske? För att jag blev uppmuntrad ibland.
Kring mitt skrivande i allmänhet, men också kring projektet i synnerhet.
Det vore en bekväm förklaring, det är en förklaring som lägger så lite ansvar på mig. Skulle låta mig sucka lite, eller känna mig lurad, som om någon annan lovat något som inte blev.
Men den stämmer inte.

Jag grävde ner mig i ett projekt av samma skäl som jag levde flera år med en lådcykel utan el som mitt enda fordon, av samma skäl som jag levde två år utan en smartphone för att jag inte kände behovet av att köpa en ny, av samma orsak som jag alltid är klädd i likadana kläder. (Antalet plagg jag äger kan räknas på fingrarna). Att jag gång på gång gjort karriärsmässiga val som fått folk att tycka att jag slösar bort min potential. (Jag har aldrig bett om att ha någon.)
Att jag alltid lyckas göra val som sticker ut fast jag samtidigt skulle vilja gömma mig under en sten för att inte synas.

Jag grävde ner mig i ett projekt som är knäppt och överdrivet och kontrastrikt och extra allt för att det var vad jag ville skriva, för att den nära realismen inte lockade mig, för att njöt av att få gå in i blandningen av det överdrivna och det finstämda. För att Lauras röst alltid var tydlig för mig. För att jag njöt av att hennes berättelse inte var min egen.
För att jag ville skriva något som for åt alla håll, för att jag ville fara med.

Efter den här refuseringen började jag bygga ut berättelsen, låta den fortsätta till något större.
Det finns ett skelett och en tanke om vart allt ska ta vägen.
Men det är en för märklig jäkla bok. Realisten i mig ser inte att den kommer att ta vägen någonstans, realisten säger att jag hade tjänat på att göra något annat.

Jag brukade drömma om att bli författare för att jag ville skriva, men också för att jag ville fly från att behöva göra något annat.
Kanske trodde jag att skriva var det enda jag verkligen kunde.
Men jag vill inte bort från mitt jobb, vill inte bort från mina barn, vill inte bort från någonting. Jag behöver ingen taktik, ingen biljett ut, jag behöver bara mina andrum.

Så på juldagen sätter jag mig och börjar skriva, igen, som jag alltid gjorde.
På en berättelse som inte behöver bli något alls.
Annat än att vara precis det jag ville skriva.

(ur Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan)

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+30

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply Hannas krypin december 26, 2022 at 9:13 f m

    Du har verkligen gåvan att skriva. Tack för alla texter du delar med dig. Hoppas du kommer till klarhet med din bok som just nu känns ”tankelös”.

    0
  • Reply skrivlistan. - Nettelblad januari 14, 2023 at 7:11 e m

    […] att skriva mer skönlitterärt igen, ofta, att se om jag kan ha tålamodet igen. Kanske släppa Laura-projektet trots allt, trots hur välbekant det känns (som att skriva fan fiction typ, det är en värld jag […]

    0
  • Reply Glimtar, december 2022 - Nettelblad januari 21, 2023 at 12:38 f m

    […] gå på samma platser där jag gått tiotusentals steg förut. December hänger i sovmorgnarna, i mellandagsskrivandet, december händer i mitt […]

    0
  • Leave a Reply