30.

Det blir den andra december, jag fyller trettio.
Jag bor i en stad som jag växt upp i, men aldrig bott i som vuxen. Jag försöker samla mina tankar, jag åker buss.

Döden ligger intill livet, ett ständigt dövande av tillvaron, som ljuden med huvudet under vattenytan i badkaret. Ibland, här, åker jag med hemåtbussen ända till ändhållplatsen, den är bara några hållplatser längre bort än hemhållplatsen, men det är vackrare utsikt den sista biten. Bussen åker i en loop, den vänder snabbt igen, det tar inte mer än någon kvart extra. Men ibland behöver man en kvart till för att tänka.

Det blir den andra december, jag fyller trettio, när jag var barn var det första advent på min födelsedag ibland och då hade UNT adventsfyrverkerier i Botaniska trädgården. De var inte till min ära, och jag visste det, och ändå kunde jag leka att de var för mig. Det var så jag tyckte om det då, det är så jag tycker om det nu, att få spara skatter som inte är självklart är ens egna.

En gång när jag fyllde år i den här staden gick jag på en prisutdelning. Jag var tio och hade vunnit hederspris i en novelltävling på biblioteket. Om och om igen i texten, i olika sammanhang, upprepades frasen usch vilken svår paradox. Kanske hade den frasen kunnat sammanfatta hela uppväxten, detta att man ska formas ur sig själv, om och om en ny människa och ändå samma.

Jag var aldrig särskilt duktig på att vara barn, det var något med språket och tankarna, som om något för stort hade placerats i mig och gjorde mig klumpig när jag inte visste hur jag skulle bära det.

Det är lätt att glömma när vuxenlivet är svårt, när vuxenlivet är det väldiga och obegripliga, när vuxenlivet är att stiga upp och fortsätta gång på gång, det är lätt att glömma när man fyller år och börjar sammanfatta allt man trodde väntade runt livshörnet och något helt annat uppenbarade sig där.

Lätt att glömma hur mycket lättare det är att få växa i sig själv, som om det fanns en del av en som alltid väntade på en där, i den vuxna hjärnan. Att denna värld av både besynnerligheter och sorger var den där man skulle befinna sig, hur smärtsam den än kan vara.

Det blir den andra december, jag fyller trettio. Barnen åker till sin farmor och farfar över helgen. Jag går på en fest, den är inte i min ära; det är så jag vill ha det, små skatter som inte är för mig och ändå kan bli glimrande glimtar att spara i huvudet för andra dagar. Jag äter, dricker, samtalar och tänker inte så mycket alls. På vad som blev och vad som inte blev. På vad som ska bli av mig, om något någonsin blir av en, annat än ytterligare en ny del av en själv.

Jag åker bussen hem till ett tomt hus, jag samlar mina tankar. Jag lyssnar på nattens tystnad. Jag tappar upp ett bad, jag läser.

Och sedan är klockan över midnatt, det är den tredje december, och så var också denna dag över, den som jag inte riktigt ville ha med att göra.
En dag bland dagar, en kväll bland kvällar, och snart ska kvällar och dagar och nätter och morgnar få skölja över mig som vågor. Nöta ned mig och mejsla fram mig, driva mig i nya riktningar med all sin kraft, tills jag plötsligt blickar upp och befinner mig någon annanstans.

Läs mer:

• 29.
• 28. 

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.