2023. Årets första dag.

Årets första dag doftar mossa, som decenniets första dagar gjorde. Så många saker skulle hända efter att jag skrev det inlägget i början av 2020, så lite visste jag om hur livet och världen skulle bli.

Men vissa saker är samma, vissa saker är som alltid: jag samlar mina barn omkring mig, vi finns i skogen. Vi finns i lekparkerna, pulkabackarna, bussen. Vi finns på färjan mellan Uppsala och Åland, vi finns på tåget hem till farmor och farfar. Vi finns i sjöars mörka julivatten, vi finns på havsstränder en gryning i augusti. Vi finns på badhusen – på Fyrishov, på Mariebad – vi finns på biblioteket. Vi finns på lekplatser, på picknick, på restaurang.

Vi tar oss någonstans, de är varandras. Jag är den som packar, jag är den som sätter gränserna, jag är periferin.
Vi tar oss någonstans, jag sitter med en bok, jag dricker en cappucino. Min värld en egen intill deras. Månader läggs till månader som blir till år. Vi finns i en pandemi, ett krigseuropa, en värld i ekonomisk kris. Vi cyklar på våra cyklar, vi springer genom aprilregn och gömmer oss under tak. Vi finns i livssorger, det största och tyngsta. Vi äter kvällsgröt.

Vi smäller i dörrar, vi kramas. Vi läser böcker, vi sorterar plåster. Vi packar ryggsäckar, vi tappar bort vantar. Vi gråter om kvällen, vi torkar bort tårarna.
Vi lever tätt intill varandra, en dag kommer vi att göra andra saker.

Det är det här, det där, jag vill ha under 2023.
Att få göra dessa saker i stillsam vardaglig alldaglighet, när dagar läggs till dagar, blir till månader, blir till år.

Läs mer:

• Säsongens slut.
• Köksbordet.
• Politiken.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.