Stora, små saker

Cyklar på gatan i t-shirt i höstkylan gör han, min Lilla Gubbe. Hans kompisar som står på trappen och ser på, imponerade.
”HAN HAR INGEN JACKA!”, skriker de, det är ett vrål av extas.
Jag går också ut på trappen, för kallt klädd själv, kyla som river om armarna och doft av skorstensrök och blöta löv och det där spröda som betyder att kanske är ett snöfall snart på väg, jag ropar som mammor ropat och kommer att ropa i alla tider:
”MEN TA PÅ DIG EN JACKA NU!”
Och min Lilla Gubbe som varit ett sådant mellanbarn hela sitt liv. Som följt reglerna, som inte kunnat ljuga, som tvekat och medlat och sett allas goda poäng. Som inte är en liten gubbe längre, som ska bli en stor. Höjer hakan bröstar upp sig, tar en ny plats i världen, smakar på revolutionen som om den vore en ny smak han inte visste att han skulle kunna tycka om, ett slags kapriskoncept:
”Mhm. Fast det är MITT liv.”
Cyklar vidare, ifrån mig, så långt bort han kan, som han ska.

*

En kväll bråkar jag med Storasystern. Det handlar om läxor. Det är väl bra att hon inte är perfektionist och pressar sig säger mina vänner eftersom jag är omgiven av perfektionister som pressat sig ett helt liv.
En plötslig oro, mitt i bråket: har jag blivit en sådan förälder som pressar sitt barn till det yttersta? Men jag vill ju bara att hon gör sina läxor. Hon behöver inte vara bäst. Gudarna ska veta att det finns många saker i livet man har mer nytta av än att vara bäst, egenskaper hon har: förmågan att bygga goda relationer, att ordna ett praktiskt välfungerande liv.
Men man ska åtminstone öppna skolboken, gärna tidigare än precis innan läggdags när man har prov dagen efter.

”Du vet inte hur det är att ha ett barn i puberteten!”, säger Habanero som alltid ställer sig emellan mig och Storasystern om vi grälar. Alltid varmblodigt redo att försvara ett syskon, till sista blodsdroppen om det skulle krävas. ”När jag blir stor kommer du att veta! Jag kommer att ha det så bra, för du kommer att vara så van vid att ha stora barn! Men nu vet du inte! Då blir du sträng! Hon kanske har massa andra saker att tänka på än sina läxor!”

Och resten av kvällen skäms jag, ältar.
Hur hårt ska man sätta en gräns. Men om man satt den milt tusen gånger förut? Någon gång måste man tala med den skarpa rösten.

Dagen efter ringer hon mig efter skolan, min äldsta dotter, som hon gör varje dag. Hon brukar prata med mig en stund medan hon går hem, hastiga meningar om sin dag. Idag har hon ett praktiskt förslag (eftersom hon är sådan, eftersom hon alltid har en praktisk lösning). Hon vill ha en viss sorts whiteboard där man kan skriva upp läxorna varje dag som hon sett hemma hos en kompis en gång. På söndagar ska vi skriva in läxorna där tillsammans, och varje kväll ska vi titta på den så att vi båda har överblicken.

Och jag påminns om hur detta är ilskans funktion, varför man sätter en gräns: för att visa att nu räcker det, nu krävs en förändring.
Så att motparten drivs att agera, för att det ska bli bättre.
Och bättre blir det.

*

Habanero vid köksbordet, med alla kartonger hon har kunnat hitta och tre färgpaletter bredvid sig. En ljudbok på och blanda färger klistra glitter tejpa tejpa.
Min Habanero, min eldiga lilla.
Man lär sig med åren att hantera sin hetta, man lär sig med tiden att kontrollera sina gåvor.
Man får vara varm och vild och stark, precis som hon, men visst har jag oroat mig ibland för hur det ska gå. (Överstyr?)
Dessa lugna, mjuka timmar när hon travar omkring och håller på med sitt, denna unge som börjat växa i sig själv.  Det är som när man börjar se land i slutet av en stormig färjetur.
Visst kommer det att komma fler stormiga resor, det vet man – men just nu, alldeles snart!
Fast mark under fötterna.

Läs mer:

• Jag tror att hennes favoritplats är hemma hos oss.
• Ett dött gammalt äktenskap.
• Folket.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.