Fortsätter med att redigera romanen. Vet inte om jag skrev det tidigare, men deadline jag har satt för den är 29 augusti så efter det kommer den att vara så klar att den kan skickas in till förlag och grejer. Tror att jag kommer att hålla deadline utan några större problem. Kanske blir den inte perfektion, det är nog sant, men jag vet i alla fall vad jag ska göra på de flesta ställena för att höja den ett snäpp och göra den mer läsbar. De första 50 sidorna är ganska bra redan som de är, efter det måste jag stryka en hel del och ta saker i en intressantare ordning i varje scen, börja styckena på ett intressantare sätt. Det är ändå förändringar man står ut med att göra. Hade jag känt att hela skiten måste skrivads om och jättemycket material läggas till hade jag nog släppt det, faktiskt.
Den blir ganska bra, min bok. Tillräckligt bra, i alla fall, vad det nu ska betyyda, men jag antar att det jag menar är att nu, efter lite redigering, kommer den att vara mycket bättre än så otroligt mycket jag har läst som har blivit utgivet, och det är lättare för mig att tänka så – på hur mycket det finns som är sämre – än att försöka jämföra den med de böcker jag älskat allra mest, för jag kanske inte kan förvänta mig att lyckas skriva ett mästerverk riktigt än. Jag är trots allt inte ens nitton år fyllda. Jag har lite tiden framför mig.
Den förra boken jag skickade in till förlag hyste jag inte samma lugna tilltro inför. När den blev refuserad kunde jag oftast förstå dem. Den var svårsåld, naiv och ruskigt pubertal.
Det här är något annat. Det här är en bok som, förutom språket (språket har jag alltid haft, en nästan inneboende, omedveten förmåga att formulera mig), har en handling och en teknisk skicklighet.
Mer som en bok av ett… proffs.
Och det kan man ju hoppas att förlagen uppskattar litegrann, i alla fall.
(För övrigt har min bebis haft ett riktigt spark-party i min mage inatt. Jag råkade mata henne med lite snabbkaffe på eftermiddagen, så jag vet inte om det var det eller om hon bara vill protestera mot att bostadsytan krymper kontinuerligt. Jag är hursomhelst lite trött. Och illamående till tusen, igen. Märkligt nog tycker jag himla mycket om henne ändå, hon kan få sparka hur mycket hon vill bara hon fortsätter växa till sig så vi får träffas. Jag antar att jag är utsatt för det där paradoxala, märkliga som kallas moderskapets villkorslösa kärlek.)
1 Comment
Älskar ditt självförtroende!