Dagens låt är Blue Lips med Regina Spektor (jag rekommenderar att ni lyssnar via Spotifylänken, men det är förstås upp till er.)
Den har gått på repeat hela veckan. Medan jag skriver. (Åh, framförallt när jag skriver.) Medan jag promenerar i snöstormskvällar brevid Fyrisån i Uppsala och tittar på ljusen och tomheten och känner mig plågsamt vackert melodramatisk. Medan jag förvirrat noterar att dagarna börjar bli ljusare, och jag vet inte vad man gör åt det, för varje år när våren börjar närma sig och ljuset dyker upp blir jag alltid rädd för jag klarar inte av det där ljuset. (I ljuset ser man hur smutsigt allt blir.)
Blue lips är som en klump av längtan i magen efter något man inte vet vad det är.
Men det är också en låt som gör allting som känns grått och smärtsamt till vackert och smärtsamt. Som om klimax just nu pågår i filmen om ens liv, och hela publiken sitter där och gråter, och det är filmhistoria och en av de vackraste klippningar och manusbriljanser och ljussättningar som någonsin gjorts.
Regina Spektor är rysk judinna, men flyttade med familjen till USA under tonåren. Några av de mest kända låtarna i Sverige är Samson och Fidelity.
Skulle jag rekommendera några av mina övriga favoriter med henne är det dock den underbart mörka Après Moi (kanske också för den ryska dikten hon citerar – på ryska – i den) och den en aning monotona Uh-merica, som är det perfekta soundtracket till regniga sommarnätter.
Hon är dessutom väldigt, väldigt vacker.
No Comments