berättelser om mörker och ljus

En gång började jag skriva en samling berättelser, en novellsamling skulle det bli, jag kallade den Berättelser om mörker och ljus. Det skulle handla om just det: ögonblicken när mörkret är kompakt som i en källare men ljuset sipprar in som från det lilla fönstret högst upp på väggen som ligger i gatuplan. Ljuset som bildar mönster och kontraster. Ljuset som blir en riktning, ljuset som blir en påminnelse om att mörkret inte är det enda.

Jag kom inte så långt med mina berättelser, men jag minns att jag tänkte att det lika gärna kunde ha varit en titel för hela mitt skapande, en slogan för allt jag vill förmedla. Jag är fascinerad av det konkreta spelet mellan mörker och ljus: bilder med skuggor och skuggspel, skarpa kontraster, svartvitt. Jag är fascinerad av det mer överförda, bildliga: hur det också i det mest förödande smärtsamma kan finnas sekunder av skönhet.

I min världsdel står barn tryckta mot fönsterrutan och vinkar hejdå till sina fäder medan deras mödrar gråter och tåget börjar rulla. Varje nyhetssändning, varje viral bild är en berättelse om mörker och ljus, det är berättelsen om skräck och om kärlek och längtan. Mörkret är bara möjligt intill ljuset, skräck skapas av att det finns någonting att förlora. Smärta är en berättelse om smärtfrihet, förlust en berättelse om kärlek.

Ibland gråter jag av bilderna och nyhetssändningarna, fast smärtan inte är min. Det är förknippat med en viss sorts skam, för jag tror inte att jag egentligen har en aning. Jag blir berörd av någonting som jag inte kan föreställa mig hur det är att uppleva.
Vem är jag att stå i mitt kök och koka kikärtor med oändliga mängder vatten och ström medan jag är varm och trygg. Och gråta.
Sedan vänder jag mina tårar till handling, och skänker pengar.
Mina tårar räddar ingen, men mina slantar gör faktiskt det. Man kan ägna sig åt manifestationer och skriva sina ord och ändra sin profilbild på Facebook för att visa sitt stöd men framförallt kan man ge av det man har.

Tiden är full av rykten och analyser, farhågor och diskussioner, vad innebär allt detta för min plats i världen.
Jag läser allt och lite till. Någon annan mår bättre av att låta bli, kanske skulle jag också ha gjort det. Men det här är också mitt intresse, jag har alltid varit samhällsintresserad, samtidsintresserad, följt med noga och mycket, jag kan inte sluta nu bara för att det blir obehagligt.
Ingen vet, jag vet inte. Världen är alltid osäker, det blev bara mer påtagligt just nu. Jag ser över vår hemberedskap, följer checklistor för kris. Batterier, mat, vatten, är det i ordning? Det går att göra sådana saker utan att det ska vara kris och panik och toalettpappershamstring, det går att göra utan att skräcken ska bulta i en, utan att hänga på prepperforum och förbereda sig för extremerna. Trygghet kan bo i en låda med tetror med bönor, i ett spritkök, i en vattendunk, i en ficklampa. För stormen och elavbrottet, för att inte bli tagen på sängen.

En berättelse om mörker som kan överväldiga, berättelsen om ljus kan vara att stå ut med att möta det. Jag möter min sorg med att ge, jag möter min rädsla genom att förbereda. Och jag möter mörkret – det världspolitiska och det privata – genom att samla in ljusglimtarna:
en dag på Mariebad som aldrig tycks ta slut, när barnen utmanar varandra att under fniss rulla sig i snön intill den uppvärmda utebassängen och min värld är klordoft och kroppstyngden som kommer av timmar i en bassäng

jag och Habanero som promenerar i skogen, en rytmisk marsch, medan hon skanderar en egenskapad ramsa: 
Skogen, vi ska inte förstöra den.
Skogen, vi ska inte FÖRGÖRA den!
spricker upp i ett leende mot mig, säger:
“Som du kan märka är jag en riktig skogsvän.”

Lilla Gubben som får frågan vad han tycker om att göra när han inte går i skolan, och svarar Jag tycker verkligen om att se på väderleksrapporten.

Storasystern i min famn på fredagens filmkväll, vetskapen om att det är lånade minuter, att hon börjar bli så stor, att min famn inte är vad den en gång var för henne och samtidigt kommer den alltid att vara det, för att det är själva urögonblicket, basen, utgångspunkten – en mammafamn, oavsett hur gammal man blir, och

att ligga i soffan och läsa tidningen Skriva och äta chilimarinerade oliver, en alldeles vanlig tisdagskväll, för att göra den lite mindre vanlig

kvällspromenader, att rasta sig själv som om man är en liten hund som behöver en sista kvällsrunda runt kvarteret bara, och ovanför en stjärnklar natt, evig, ett himlavalv med så tydliga stjärnor, det evigt tidlösa i det, en himmel man delar med så många,
detta väldiga kompakta mörker och samtidigt
så många punkter av tindrande ljus.

Läs mer:

• rädslor. Jag skrev en del texter om vad jag tänkte på den tiden, du kan få läsa dem om du vill.
• Transportsträckor.  Om tiden när coronapandemin bröt ut.
• Stängning. Om att leva i historien, hur det inte är något särskilt.
• Stillhetsstunder, glädjeglimtar. Tiders obönhörliga ovisshet, glädjen mitt i det.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.