Legoland

Den femte dagen gick vi på Legoland.
Regnmoln låg tunga över oss som ett hot för att hålla den dramaturgiska nerven. Kanske var det detta – i kombination med att varken det svenska eller danska sommarlovet börjat ännu – som ledde till mycket korta köer. Det var varmt men ingen hetta, ingen rinnande svett medan man väntar på något och undrar om det ska vara värt det.

Det var en dag som det är svårt att säga så mycket om, den pågick i ett flöde av aktivitet, som det bästa med småbarnsåren, det jag kan sakna med dem: hur man bara gör en massa saker, hur det pågår. Barnen fick hattar stulna och återgivna av skådespelare vid entrén. Kände sig uppmärksammade och utvalda. Vi åkte berg-och dalbanor, vi åkte båt i en fors och tittade på exotiska djur av lego. Vi såg på hus och åkte ett mini-fritt-fall (precis lagom för oss). Vi åkte barnens favorit, Polarexpressen, om och om igen.

Vi åt våra medtagna pastasallader vid bord med tak över medan en regnskur föll och när vi ätit klart hade det åter blivit sol.

Vi rörde oss fram och tillbaka genom parken tills vi hade en känsla av att den var vår, som kvarteret vi bodde i under vårt Uppsalaår, ett tillfälligt besök och ändå något som införlivas i livsberättelsemytologin.

Det var som något jag längtat tillbaka till flera år nu, minnet av en annan sommar. 2020, när de alla var så mycket mindre, när vi under en lång pandemisommar tillsammans nöttes in i varandra, månader på stranden som en familj, inte den familj jag en gång tänkt mig för att det bara var vi fyra, men likväl en enhet.

Och det blev kväll, vi gick till vår stuga, vi åt middag. Jag handlade några saker, släntrade ensam hem genom skymningen, danska tonåringar på en skolresa (nåt slags mästerskap, vad det verkade?) gick i breda rader längs cykelvägen, fnittrande, linnen med spaghettiband, magtröjor och mjukisbyxor, tjejerna två decimeter längre än killarna, trots detta hos dessa små grabbar en odiskutabel makt över samtalen bara genom sin närvaro. Doften av schersmin. Världen ren av regn.

När jag kom till vår stuga bestämde jag mig för att ta bilder av den. Kanske för en reseguide på bloggen om tågresa till Legoland eller bara för att skicka bland de andra semesterbilderna jag överröste mina vänner med.
Jag överraskades av mitt dåliga minne – var inte buskarna utanför stugan mycket högre när vi kom?

Sedan blev jag förbannad. VARFÖR hade barnen bjudit in en främmande kvinna som satt i vårt vardagsrum? Jag sänkte kameran, mötte hennes blick, och insåg mitt misstag. I en desperat pantomim för att visa hur lite jag menade att fota rakt in i hennes semesterhem slog jag mig för pannan, skakade förtvivlat på mitt huvud och sprang till stugan bredvid, den som var vår, och fotograferade den för kung och fosterland för att visa hur lite jag ville fota hennes.
När jag kom in och berättade det för barnen skrattade de så att Lilla Gubben föll omkull på golvet för att han inte längre kunde stå. Åh herregu mamma, flämtade Habanero mitt i fnisset. En fras som blivit något av ett ledmotiv för resan. Åh herregu.

Och på kvällen drack jag te på altanen medan det mörknade, tacksam för de i sanning höga buskarna, de som dolde mig för grannarna.

Läs mer:

– Bedrägeriet.

– It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

– Tivoli.

– Tjechov.