Mja. Se rubriken.
Jag skriver väldigt mycket, lägger upp ganska lite, i alla fall här.
Mitt skrivande förvirrar mig, ofta. Det är lite av en utomkroppslig upplevelse, skulle jag tro. Ungefär som att leva.
Och jao, det är en blanding av en massa olika impulser och huvudbilder, så sammanhang kan nog bli svårt att hitta.
BPS
1
Jag har längtat efter det här ögonblicket så länge, men hon kommer kväva mig. Hennes händer kommer kväva mig. Eller tvinga mig att dö drunkningsdöden. Dra ner mig i djupet och hur jag än sprattlar och hur mycket starkare jag än är än hon tror jag att hon slutligen kommer att tvinga mig att falla.
För att det finns något som gör mig livrädd, med dessa krälande, krävande människor. För att det finns något som gör mig livrädd med längtan, hennes sorts längtan. Hennes hungrande läppar, hennes sökande händer. Hennes sätt att lägga sig platt inför mig, som om hon är min och bara min och hon aldrig ens reflekterat tanken över att tillhöra någon annan.
Hennes bröst är vackra i ljuset från bilarna som kör förbi utanför fönstret, långt där nedanför. Ljusränder över toppiga bröstvårtor. Jag har alltid uppskattat hennes bröstvårtor, de få gånger jag har fått se dem. De påminner om känselspröt, som om det endast var genom brösten hon kan uppfatta världen.
Hon har stannat, anar instinktivt min oro och min tvekan. (Om det är något den människan har… instinkter. Instinkter som går rakt genom huden och får henne att kasta sig ner i sitt mentala skyddsrum vid minsta antydan till fara. Instinkter som gör henne hypnotisk… eller hysterisk?
Jag vet inte längre.
Jag har väntat på det här ögonblicket så länge.)
Jag rör vid hennes vänstra bröst, långsamt. Hon fortsätter att stirra in i mina ögon. Som om det inte hade hänt. Det spelar mig egentligen ingen roll, jag tror inte det. Hon är inte den människan som låtsas om att saker händer, inte när hon väl har bestämt sig på att fokusera på något annat (som att drunkna i mina ögon, eller att drunkna i verkligheten).
Känselsprötet märker åtminstone allting. Långsamt, mellan mina fingrar.
Några sekunder senare finns resten av hennes kropp över mig eller under mig eller intill mig
jag tror instinkten var påtaglig även i det fallet.
… senare, mellan mina röda väggar, långt senare, jag röker cigaretter och använder hennes revben som askfat, hon fnittrar som ett barn, ler och stönar när jag pressar de glödande cigaretterna mot hennes vita hud som tycks lysa i mörkret, eller om det bara är att den blir så påtagligt upplyst varje gång en bil passerar:
”Jag älskar dig”, viskar hon och
”Jag älskar dig” kvävs av mina röda väggar och
”Jag älskar dig” händer inte så jag fimpar en till cigarett och jag vräker aska i hennes hår och hon skrattar sedan säger hon
”Slå mig”, och jag säger
”är du dum i huvudet åh Goldie jag tror du är dum i huvudet”
och hon skruvar på sig som en kattunge, säger:
”Jag tror, jag tror… livet för de flesta, att det är som en pool. Och de plaskar runt i vattnet. Men min pool, du vet, någon har glömt att fylla på vatten. Och jag är fast på botten.”
”Och varför ska jag…?”
”Åh, älskling, för att du vet… när någon slår en samman… det är lite som att kroppen kopplar på ens jävla sprinklers.”
Jag kommer i hennes mun. Jag kommer i hennes hårbotten. Dagar då hon inte orkar gå upp i sängen ens för att duscha, och jag bara går in till henne stundtals helt enkelt för att se att hon andas och inte verkar ha hittat något sätt att ta livet av sig, brukar jag skrocka gott eller hånle eller le sorgset åt detta faktum, spermaklumparna intrasslade i hennes smutsiga råttfärgade hårtestar. Om sommaren hade hon vackert hår, jag tror det. Om sommaren var håret ljust och guldglänsande i solen men sedan mörknade allt som hon bara tycks mörkna för varje dag man känner henne så att man faktiskt får lust att slå ihjäl henne men det skulle jag aldrig göra.
Hon har ihjäl sig själv så jävla bra på egen hand.
Jag kommer djupt ner i hennes hals, precis vid den tidpunkt då hon strax kommer kräkas men ännu inte har gjort det. Jag skrattar åt hennes hulkanden och hennes darrande kropp och hon skrattar åt sina hulkanden och sin darrande kropp och senare i en kavalkad av efteråt räknar jag cigarettbrännärren på hennes magra kropp, petar på dem och skrattar när hon vrider sig när jag rört vid sådana som fortfarande är ömma och det är vårt slags internskämt det är trots allt det som alla par har fast
jag skulle aldrig kalla henne min flickvän
ingen kallar den sortens tjej
sin flickvän
2
idag lägger jag pussel, jag lägger dem mellan dinafingrar
dina fantastiska handleder när de ligger uppskurna framför mig och jag hade kunnat slicka i mig blodet slicka det i mig och dö lycklig är det inte så
han skar dig, min vän, till dödspanik och tårar, men frågan, som både gudar och övriga bekanta
ställer sig
är:
var det han som skar dig
när du placerade en kniv i hans hand
och med våld
tvingade hans arm
att dra snittet?
OCH ÄLSKLING DE SA PÅ RADION
det är något som växer i din kropp
kanske var det bara en dålig sömn
kanske var det insikter som klampade in i din privat huvudvärk som döden när den kommer med bud på posten
… idag lägger jag pussel, jag lägger dem mellan dina fingrar
Du stryker pusselbitarna mellan mina läppar sedan placerar du banaliteter och förnedring där men givetvis ännu hellre på andra platser; det är inget ni gör i er generation, det sa du själv, för att i nästa andetag säga att med mig
med mig ville du såklart
för att…
men du vill inte ens ha mig
förklarar du
när jag med mjölk i munnen försöker stå
syftet hos den fortsatta existensen
OCH ÄLSKLING DE SA PÅ RADION
att min förbannade längtan
min förbannade önskan bort:
den är inte verklig
egentligen mår jag bra
jag har bara försatt mig i ett tillstånd av egenfascination
jag kan närsomhelst hoppa av dödslängtanskarusellen och bli normal igen
och det är ju sanningen
Det är vad jag sa till henne
när hon bjöd mig kaffe och bekräftelse
på att jag inte mådde bra
på att jag inte ville mer
och på att jag förtjänade
något annat
jag sa det till henne:
jag lurar er
jag får er att tro…
saker
hade man kunnat testa
hade ni sett
hur frisk jag är
men kanske hur sjuk jag är
som tror att jag är sjuk
DU VET DET ÄR HYPOKONDRI
kanske jag sa i mentala versaler
DU VET DET ÄR HYPOKONDRI HAN FÖRKLARADE DET FÖR MIG
FÖR I HELVETE
I JUNI
Kanske rusade jag bara mot dörren och sa
hjälp jag hittar inte ut
hjälp mig ut
kanske sa jag
Gud, du finns inte
jag sköt bort dig för tusen år sedan
men om du hör någonting
förklara för mig:
varför är världen inte sådan
att man ritar en dörr
på väggen
och så blir den en
som i tecknade serier
där allt är magi
och förklara för mig!:
hur i helvete klarar man dygnet?
när man inte klarar ett år
och vice
versa
du har ingen cider i kroppen du har ingen älskling bredvid dig du har inga kilon att förlora du har
ingenting att förlora så
älskling
det är bara att
hoppa
(s?).
3
Om hösten brukar tanken på att hon inte förtjänar att existera brotta ner henne tills hon inte kan andas.
Då gömmer hon sig i lövhögar.
Sedan kommer igelkottarna och våldtar henne.
Igelkottar våldtar varandra, hon såg det på Discovery Channel.
Hon har längtat efter taggig våldtäkt och självförnedring alldeles för länge nu.
4
– Charlie, vet du varför vi hamnade här?
– Nej, älskling. Men den mest intressanta frågan nu borde ju gälla varför vi inte tar oss ut.
Jag nickade och gav honom en äppelmuffin.
Han bugade och tackade för betalningen.
1 Comment
!!