sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, augusti 2023

september 10, 2023

 

Oron lättar på bussen på väg från färjan.
Jag är ensam. Mina barn är i bilen med sin farmor och farfar, släpet bakom dem är fyllt med flyttlådor. Den här flytten, tillbaka till Åland efter ett år i Uppsala, hade kunnat vara ett tacktal på en Hollywoodgala. Tack till farmor och farfar som hjälpte mig att stuva in och få över alla sakerna. Tack till mormor och morfar som hämtade grejerna jag trots alla ansträngningar glömde kvar. Tack till min bror för kaffe, samtal och vika flyttlådor. Tack till min vän, också känd från sommarpratet som snygga-vänstersvängar-ut-på-stora-vägen, för att hon kom med sopsäckar och märkpennor och handlingskraft när det inte fanns något jag hellre hade velat ha.
Tack till mig själv: för att jag tog oss hit och dit, för att jag tog oss hem och hem.

Jag har varit oroad för en borttappad cykelnyckel, jag har legat sömnlös över mina livsval. Jag har studerat varje repa på golvet i huset vi hyrt och undrat om det är vi som orsakat den. Förändringen har grott i mig med en monumental växtvärk, gamla minnen har jagat mig. En skuld har krupit i kroppen. När polishelikoptern cirklade över oss när vi åt middag i det hyrda husets idylliska radhusträdgård bland mognande vinbär och jordgubbar, greps jag av en kraftig lust att erkänna. Allt är mitt fel, grip mig. Men inte var det jag som sköt in i en buss så kulorna gick genom fönstret och träffade en fjortonårig pojke. Inte finns det något att beskylla mig för mer.
Men i bussen på väg från färjan är jag inte orolig mer, Sverigetiden bleknar som ett gammalt minne. Jag är på väg till något jag har saknat, kanske i flera år utan att förstå det:
nu ska jag hem.
Bara hem och inget mer.

*

Barnen har ärvt en bil. Jag försöker få den såld men den säljs inte. (Om någon letar efter en billig gammal stabil bil på Åland vet ni var jag finns.) Den står på min uppfart och väntar på bättre tider. För ett år sedan tog jag körkort; efter det har jag knappt kört. Det jag saknar är mängdträning. Jag är skräckslagen och omotiverad. Allt jag vill är att gå och cykla. Ingenting i vårt liv räddas av en bil. Men jag vill kunna köra, om inte annat för att kunna säga att jag låter bli för att jag inte vill, inte för att jag inte kan. Habanero lär sig cykla, jag tvingar mig ut och kör. I augustikvällen möter jag mitt eget obehag, varje dag lär jag mig våga något jag inte vågat förut. Även historien om bilen hade kunnat vara ett tacktal. De senaste åren har tränat mig i att blotta mig, lägga mig platt, be om hjälp. För varje banal och fånig fråga om något jag inte kan finns hjälpen alltid bara några meddelanden, några samtal bort. Grannar, vänner, släktingar är alla involverade i  historien om mig och vår bil.
Du försöker bra, sa barnen när jag kom hem efter en tur, du anstränger dig hårt.

*

Jag rensar ut, men jag rensar inte klart.
Historien om mitt liv är att alltid överskatta hur mycket som går att åstadkomma på så kort tid.
Jag påminner mig om att riktningen är viktigare. Jag har stakat ut vägen, nu kan jag fortsätta gå den, så lång tid det tar, jag hittar.

*

Tystnaden om morgonen innan barnen har vaknat, lugnet om kvällen efter att de somnat. Kvällspromenader genom ljumma nätter, läxläsning en söndagseftermiddag. Samla fallfrukt, koka äppelmos. Cykla längs gatan tills svetten rinner. Hav och hällar. Te ur termos, en bok i en park medan barnen leker, som så många dagar så många år och hur länge till är det möjligt men just nu fortfarande: detta stillsamt förutsägbara, samma guldstunder som så många gånger förr.
Att vara ledig ett par veckor med barn som går i skolan, en verklig semester. Teveserier dagtid, storstäda ett rum utan att bli störd en enda gång.
Att låta dagarna gå mycket långsamt, att vältra sig i sin trötthet för att orka vakna upp ur den.
Kanske det jag behövt, under längre tid än vad jag förstått det:
en lång och stilla sensommar.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

+68

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply Vågor, vindar - Nettelblad oktober 5, 2023 at 11:15 e m

    […] Glimtar, augusti 2023. […]

    0
  • Reply Barnatron - Nettelblad december 12, 2023 at 11:20 f m

    […] har hänt något otroligt!”, sa Habanero en morgon om sensommaren när jag kom upp ur sängen och gick in i köket för att göra mitt morgonkaffe. “Jag har […]

    0
  • Reply Låtar, 2023: Into the fire - Nettelblad december 29, 2023 at 6:38 f m

    […] Glimtar,november 2023. […]

    0
  • Leave a Reply