Aprilvindar viner in under jackan på morgonen, men när jag väl har börjat trampa kommer värmen, man får inte glömma sådant när man klär sig om morgonen och ser frost på cykeln och vill ha tjocka tröjan på, allt blir varmare när man väl är igång, ingenting är som man tror vid ett första ögonkast.
Ljuset är så skarpt, har det varit såhär skarpt alla vårar, det känns som om det är det enda jag pratar om i år (till exempel här och här). Men fördelen med att ha skrivit, år efter år, är att man kan påminna sig själv om att såhär har det varit förut, så här är det varje år.
Överväldigad av solkatterna och kvällskylan, de ljusa kvällarnas omskakande vemod, vårars konsistenslöshet, dessa ljusa långa timmar som flyter ut till en rad av rutinbrott med oväntade lediga dagar och en väntan på sommar som lätt börjar alldeles för tidigt.
April och ett år sedan jag hittade vart jag vill med den här bloggen.
Som med andra projekt, som med romanskrivande och vad man ska bli när man blir stor, har insikterna kommit i omgångar. Jag minns enskilda vändpunkter och inlägg som tagit mig till den här graden av kreativ visshet. Trevande försök att göra litteratur av livet som jag började med 2015, längre flöden av händelser och ögonblick sammanfogade som det här helginlägget 2017, en viss typ av reseskildringar som var lika mycket inre som yttre resor som i mina inlägg från Helsingfors 2018.
Men det här inlägget från april förra året innebar något särskilt. Det är inte mitt bästa inlägg, jag hade skrivit det annorlunda idag, men jag minns att något klickade till i mig, det var den sista pusselbiten som behövdes. Hur jag ville berätta en historia om mitt liv utan att egentligen berätta något om mitt liv. Att dela enskilda ögonblick men hålla integriteten, att få vara alldeles hemlig och alldeles öppen på samma gång. Det var den sista punkten som krävdes för att bli bekväm, efter det fanns bara kreativiteten kvar, no turning back och hela tiden på väg framåt i att skapa något utefter en vision som bara finns i mig.
Jag tänker på det när jag ser Lilla Gubben dansa, om och om igen för att nå en viss poäng på en viss sång utan behov av någon annans uppmuntran. Jag tänker på det när jag skriver på ett bokprojekt om kvällarna som nästan ingen läst. När jag spelar gitarr och skriver sånger som jag aldrig haft någon plan på att sprida. När jag mitt i matlagningen får idéer på ett nytt koncept för ett blogginlägg och börjar klottra ner samband och planer. Ser pappret fyllas av pilar och samband, blogginläggen som enskilda enheter men också sammanlänkade, som scenerna i en roman.
Att det finns något särskilt i oss, en egen övertygelse man kan fastna i och som kan leva separat från omvärlden, man bara bestämmer sig och man gör det, en nästan religiös övertygelse fast inte ens en gud behövs, man har själv satt standarden och den kan vara skyhög eller obegriplig men man vet precis hur den ska vara.
Tänker på det, genom aprilvindarna, på cykeln, på väg till dagis och tillbaka, när solen värmer, när händerna fryser, vilken gåva det är att kunna få översköljas av sådan fanatisk riktning. Och ibland en förbannelse, att få dessa fixa idéer som ska följas, ibland på bekostnad av annat, men mest en gåva, en utstakad väg, en karta att gå efter som andra inte har och ibland tror de man är vilse när man springer efter vägen man vet är den rätta, men till slut är man framme, kan visa ett resultat som är begripligt.
Och medan man håller på med alla sina idéer kommer vinden bli ljummare, ljuset mjukna, majfåglar börja sjunga som majfåglar gör och en morgon kommer man att stiga ut i soluppgången och överraskas av att det blivit försommar.
Läs mer:
Fler inlägg om vår:
- Smältning. Om islossning och skrivande.
- Stängning. Att leva i historien och i vårljusets dammvirvlar.
- Mellan fingrarna. Det här är våren 2017, aldrig kommer den igen.
Fler inlägg från arkivet:
- Recap. Hoppa som en ryss, landa som en katt.
- Radarparet. Samexistens, skott och granar.
- Liv. Ett barn ur en mage när man sover.
Fler inlägg som det här:
- Glimtar, mars 2021. Ljus sipprar genom ovisshet, en historisk tid.
- Glimtar, februari 2021. Förmåga och förståelse, månfaser.
- Glimtar, januari 2021. Längta, drömma, alltid efter ord.
4 Comments
En sak med dig Ulrika, är att du tar dina idéer och skapande på allvar. I alla fall känns det så när jag läser här. Och det är så inspirerande!! Jag känner precis igen hur jag går igång på idéer men har nästan blivit lite rädd på sistone. Rädd för att dras med ”för mycket” i en slags maniskhet. Men det andra är så tråkigt, att inte dras med alls! Jag antar att det handlar om balans som alltid 🙂 Men jag blir ofta inspirerad när jag läser hos dig, och just nu träffade du min egen längtan efter att kroka tag i min blogg, låta den vara lite mer aktiv igen och våga genomföra idéer och tankar. Ha en fin helg <3
Så glad att det känns så och inspirerar till att tänka så. För mig var det ett enormt steg i mitt skrivande/kreativitet i övrigt att bejaka just dess rätt att få finnas i sig själv. Alltså att det måste inte berättiga sig självt med att bli ett yrke eller nåt stort eller uppskattning, man får sätta den tidm an får tag i på att ägna sig åt det för att det är något man vill ha i sitt liv, och det räcker som anledning. Så roligt att du blev inspirerad1
[…] vanligt blir jag inspirerad när jag läser Ulrikas blogg. Någonting om att ta sig själv på allvar, sitt skapande, sin riktning. Att våga dyka in i […]
[…] kan man ibland behöva tillbringa inomhus, det gör inte så mycket, den här årstidens ljus har ändå alltid överväldigat mig, denna obönhörliga dammblottande leriga skärpa. Det blir bättre när det mildras av lövverk, […]