Drömmarna, del 2

 

Mina drömmar är ingen lista av saker som ska bockas av i mitt liv för att det ska berättiga sig självt. De är en vila, att kasta ut tusen tankar upp i luften som gruskorn när man var liten och frågade hur många barn man skulle få när man blev stor. Några stannar, resten faller bort, det var själva poängen.

Jag drömmer om en semester, jag har tid. Jag åker långt med tåg, resan är målet, jag besöker många platser. Jag promenerar genom nya städer tills oron i huvudet är dov som den blir när mil läggs till mil under fötterna. Jag får använda språken jag lärt mig, jag hittar sätt de används i verkligheten som jag aldrig kunnat lära mig från böcker. Jag läser i parker, jag skriver på caféer, jag skriver i huvudet under promenaderna och under tågresorna. Det händer något med orden när man är i rörelse.

Jag drömmer om dagar, det finns plats. Jag jobbar halvtid för att hinna studera vad jag vill, utforska vad jag vill. Kanske jobbar jag två veckor, är ledig två. Det passar oss kanske inte hela livet men under en tid. Eller så gör jag aldrig på något annat sätt igen. Barnen går till skolan, jag sätter en bröddeg på jäsning och kikärtor på kokning, jag sätter mig vid köksbordet och skriver på en bok. Den är vidunderlig och rätt omöjlig, men det gör inget. Jag har år på mig att tukta den. Det finns inget bråttom kvar.

Jag studerar på distans, ytterligheter. Kastar mig in i det naturvetenskapligast naturvetenskapliga som ligger så långt borta numera, läser matematik och fysik. Vänder och går i andra riktningen. Läser litteraturvetenskap, idéhistoria, statsvetenskap, filosofi. Världen har så många fasetter, varje verklighetsbeskrivning blir en modell och inte en sanning. När barnen kommer hem från skolan ser de mig sitta och läsa. Brödet ur ugnen, det är dags för mellanmål, det finns så många saker att berätta.

Jag drömmer om att barnen är stora, större, det finns ett annat utrymme för att vara borta hemifrån. Jag läser vidare till psykoterapeut, grottar ned mig i all förändring man kan göra med samtalet, den elektriska närvaro som kan uppstå i ett rum när man närmar sig förändringen och att sätta ord på det som krävs för att förändringen ska ske. Jag byter bana helt inom läkaryrket, vill ha adrenalin och action, vill göra det handfasta och konkreta, vill ha nätterna som är ett eget rike. Jag blir akutläkare, jag blir anestesiolog. Jag börjar jobba på ett kryssningsfartyg eller isolerade öar i Nordatlanten.
Jag skriver berättelser, till slut kanske det är allt jag gör.

Jag drömmer om middagar för vänner, det gör inget att mitt hus är så fult inrett. Ingen har ändå någonsin kommit in i mitt hem eller mitt liv för att de var imponerade av mitt estetiska sinne.
Sent om kvällen sitter vi med samtal vi aldrig hade kunnat ha för tio år sedan, för femton år sedan, för tjugo. Våra liv är som tomatsåsen som kokat så länge, alla smaker har djupnat, ingenting är längre så rått och skarpt, i just det finns det intressanta.

Jag drömmer om omfamningen. Om tilliten.

Jag drömmer om dagarna när det svåra i livet är ärrvävnad, inte öppna sår.
Och visst kanske det är domnat över ärret, men det kan man leva med.
Resten av kroppen är ju frisk och känslig hud.

Läs mer:

• Drömmarna, del 1. ”Och sedan sover vi alla lugnt om natten som om inget ont kunde hända oss, sedan sover vi alla som barn.”
• Vad jag jobbar med, hösten 2021.
• Glimtar, januari 2023. ”Föreställningen om en annan berättelse. Smaken av något nytt.”

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.