En text jag skrev. Fast inte klar egentligen, eller jag vet inte.
H2SO4
En dag av svavel. Dagarna då allting hände. Den här sommaren är fylld av sand, som så många andra somrar förut, javisst, men det är alltid svårt att minans förflutet. Det är just flutet, och man har simmat mot strömmen så långt bort att man inte längre vet att det någonsin skedde.
En dag av svavel. Sanden, den virvlar i hennes ögon, i hennes hår, i hennes underkläder när hon sent om kvällarna lägger sig i dynerna och stirrar upp i himlen och undrar om stjärnorna någonsin kunde ha räddat henne. (men stjärnorna syns inte. Stjärnorna syns inte när man befinner sig i en annan verklighet och framförallt inte när ljusföroreningarna dödar dem.) Men mest i hennes ögon, sanden. Dessa stekheta dagar i väntan på något annat. Något bättre? Ingen vet. Men definitivt något annat.
En dag av svavel. Det ligger i lukten, svavlet. Och allting gult, som om det vore ödesmättat och för evigt. Dessa promenader, men hon är inte på väg någonstans. Denna lukt, och hon var aldrig på väg någonstans över huvud taget. Denna sand, i hennes ögon.
Och det svider.
En gång läste hon i en tidning att om man står i gyttjan tillräckligt länge och gnuggar sina fötter mot den vassa sanden kommer huden att bli alldeles mjuk, som av en peeling, och återfuktad, av gyttjan, och om man bara gör det varje sommar i dessa svaveldagar och svavelnätter och alla denna yrande sand, då får man väldigt vackra fötter.
Varje sommar i all tid som är fluten stod hon med dem begravda, fötterna. Väntade. Som en frihetsgudinna. Som en fågelskrämma. Som någon som aldrig tog sig någonstans. Hon blev aldrig vacker. Hon blev aldrig ens mindre ensam. Och hon tog sig definitivt aldrig någonstans.
… Alla dessa intryck. Men vad är intryck till för, om de ändå aldrig kan få en att le?
En senkväll, den nordafrikanska natten, hon ger sig ut ur det isande hotellrummet. (Om hjärnan inte låter sig bedövas: slå på air condition. Om tankarna bara snurrar. Slå på och hör detta monotona ljud, och allting drunknar. Och knottrorna på huden; de är inte ett syfte, men de är en bonus.) En kväll i den nordafrikanska natten (hur paradoxala kvällar i nätter än kan tyckas), och den är ljummen, natten, doftande. Och syrsor. Syrsor, de är inte lika bedövande som hennes air condition, men nästan. Hon sluter ögonen. Fötterna behärskar hotellträdgårdens stenläggning. Varje knottra passar in i hennes hud som hotellrumsknottrorna i kylan och varje doft passar in i hennes andning, som om det var hit hon föddes att komma.
Det gör henne sorgsen. Det finns en sådan påtaglig meningslöshet, nästintill ett gudomligt slöseri, att vara född att besöka platser man inte uppskattar.
Framför huvudbyggnaden spelar ett band musik som ingen väljer att lyssna på. Hon försöker titta upp och le men någonstans har nacken stelnat eller om det var munnen och som allting annat är det omöjligt nu.
Men hon har alltid tyckt synd om alla dessa som ingen lyssnar på.
Och tänker: varför måste människor nödvändigtvis vilja bli så förbannat lyssnade på?
För att om alla bara höll tyst och gömde sig under lakanen. Om alla bara höll tyst och lämnade varandra ifred.
Kanske att allting skulle lösa sig då.
Dagar av svavel. Senkvällar i den nordafrikanska natten. Smaken av havssalt på hennes tunga.
En dag säger han åt henne att han inte vill att de ska gå ner till frukosten. Säger åt henne att ligga kvar i sängen och titta i taket medan han ringer ett samtal. Hon är lydig. I den totala apatin är man alltid lydig, och hon stannar, kryper ihop och luktar på lakanstvättmedel och undrar om allting ska bli bra nu. Kanske ringer han Gud och ber honom att allting ska bli bra nu.
Om han ringer Gud, kanske att hon skulle börja älska honom igen då.
När han kommer tillbaka har han två glas med vodka med sig. Han förklarar att han beställde dem på room service. Hon tänker att hennes magra kropp kommer att älska det här. Hon tänker att i den totala apatin äter man aldrig någonting ändå, och nu har hon sovit.
Hon tänker att kanske är inte vodka Gud. Men kanske att man kommer lite närmare, det där gudomliga, om man dödar alla hjärnans instinkter.
Det smakar ensamhet. Aldrig har hon reflekterat över att den där brännande känslan i halsen är precis så ensam.
– Du hade inte behövt följa med mig hit, säger han.
Det gör ont i hennes öron. Hon har under lång tid varit van vid tystnad.
– Jag vet, säger hon.
Och i läpparna. Käkmuskulaturen. Det här med ljuden. Det är ovant.
– Jag älskade dig, säger han.
Och tillägger, när han ser hennes uppspärrade rådjursögon:
– Och älskar dig.
– Jag vet.
Efter det breder tystnaden ut sig. Ungefär som havet hon aldrig vågar gå ner i. (För att det är så kallt. För att det är så oändligt. För att hon stod i vattenbrynet i så många år och försökte peela sina fötter, och hon blev aldrig vacker ändå.)
– Det kanske är för sent, säger han.
Kanske är ett vackert ord.
Kanske, det har alltid varit hennes livsfilosofi.
– Det kanske är det, viskar hon.
Och nickar. Samlar det definitiva någonstans i bröstkorgen.
– Ja, det är det, säger hon.
Och kanske är det över där.
En dag av svavel, de nordafrikanska nätterna. Han reser dagen därpå och han säger åt henne att stanna. Hon har ingenting kvar att leva för här, men hon har ingenting kvar att leva för någonstans.
Kanske är det redan för sent.
Kanske har det aldrig varit i tid, redan från början.
No Comments