Jag läste en bok och den var så bra.
Den gav mig en tro på ordet och på språket. På att berätta och skildra som ett kall.
Den påminde mig om att det finns journalister på riktigt, att det finns folk som vill rapportera och analysera.
Som inte vill berätta sin egen historia, kryddad med lite samtid. (Jag vet att jag själv ofta gör det senare, men jag drömmer om att göra något annat).
Anna-Lena Laurén är en finlandssvensk journalist som flyttade till Ryssland och arbetade där som korrespondent i sexton år. Därefter fick hon inte stanna i Ryssland, och tillbringade nio månader i Ukraina. Hon har skildrat kulturella särdrag och politiska strömningar i krönikor och reportage i bland annat DN och Hufvudstadsbladet, och texterna har publicerats i flera böcker, bland annat Sammetsdiktaturen.
Det här är en samling med texter av Laurén som börjar dagarna innan Ukrainakriget bryter ut och sträcker sig fram till slutet av 2024. Texterna rör sig mellan de enskilda människoödena och de stora rörelserna, mellan historia och nutid, ut i omvärlden och tillbaka till Ryssland eller Ukraina. De är korta och precisa och tar sig framåt med en självklar exakthet som är djupt avundsvärd. Rent litterärt gör Laurén något jag vill träna på – hon kommer sent och lämnar tidigt. Det här är texter utan transportsträckor, utan något långdraget. Texten börjar när den behöver och slutar när det som skulle sägas har blivit sagt.
Det är effektfullt och lättläst, det gör komplexiteten begriplig.
Medan kriget pågår finns ingen försoning en bok som skildrar vad inlärd passivitet kan göra med ett samhälle, som skoningslöst blottar hur det ser ut att vrida bort blicken och säga en klyscha som låter som att den betyder något men egentligen bara är en samtalsstängare.
Laurén utforskar hur det förstärkts av ett postsovjetiskt arv, men jag känner igen det från mitt eget liv – mer när jag bodde i Sverige än här på Åland. Hur lätt och legitimt det är att låta en diskussion dö genom en standardfras. Alla har rätt till sin åsikt, det finns inget rätt eller fel, men jag vill ha samtalen där alla debatterar den åsikt de har rätt till, jag bryr mig om samtalen där man söker ett rätt eller fel och försöker förstå varför man går åt det ena eller andra hållet.
Det här är en bok som påminner mig om att den längtan inte bara gör en till en obekväm människa. Att den tvärtom kan vara fundamental.
När utrymmet är knappt krävs en skicklig gestaltning. Anna-Lena Laurén är en mästare på detaljerna i mänskligt beteende som gestaltar en hel värld. De exakta detaljerna och de varma människoporträtten stannar i mig. Det är också de som får mig att skratta. Det går att skriva en bok om diktatur och kriget och fronten och migrationen och klyftorna och det går att göra den rolig. Om man har en blick för människorna, för karaktärerna, blir det roligt.
Humorn dör inte i de mörkaste tider, den blir starkare.
En bok som kan läsas i munsbitar, en text i taget. Som går att läsa för att bilda sig, men också helt utan några sådana ambitioner. Som går att läsa för att tas med till andra platser, andra människor, andra upplevelser än ens egna – och se både det som liknar ens eget liv och det som är helt annorlunda.
Som går att läsas för att påminnas om att det finns en berättelse om världen och tiden, att det går att berätta den, att berättandet av den spelar någon roll.
Att orden är meningsfulla.
Ni hittar boken till exempel här och här.
Läs mer:
- Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén.
- Mina ryska vänner av Johanna Mellén.
No Comments