(klicka på bilden för källa)
Andra halvan av 2018 började jag att läsa igen. Kanske är det ett av årets bästa beslut (det finns några andra beslut som också svävar kring förstaplatsen på topplistan, men mer om dem en annan dag).
Läsandet har gett mig en kontakt med språk och text i en tid av mitt liv när jag varit så oerhört ambivalent inför mitt eget skrivande. Det har varit ett sätt att få begrava sig i det skrivna ordet utan att det hänger på de egna prestationerna. Och lämna allt annat omkring för en stund.
Läsningen är att hela tiden röra sig framåt, i avgränsbara enheter som inte kräver något av mig. Internetvärldar och stressmoment tar aldrig slut, men böcker gör det. Det finns en tilltalande begriplighet i det.
Under resten av det här året och hela nästa hoppas jag fortsätta läsa. Och skriva om böckerna ibland. Här är tre jag läste under hösten.
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
Jag har starka minnen av att läsa En komikers uppväxt-trilogin. Inte så mycket på grund av böckerna i sig som för tiden då jag läste dem. En tid i livet som på många vis liknade vad jag är i nu, brytpunkter mellan nytt och gammalt. Då som nu stod jag inför omvälvning, då som nu började jag mitt i alla förändringar att läsa som en besatt. Kanske är böcker en stabilitet när allt annat förändras. Kanske lämpar sig Gardells böcker särskilt väl för livskrisbokslukeri.
Just den här boken då? Den handlar om Gardells mamma. Men också om liv och död och demens, om mobbning och syskon och om svensk historia. Den inleds med att författaren ”Jonas Gardell” dör i en bilolycka, och berättelsen därefter är en fiktiv biografi över den avlidna författaren.
Det greppet är bara en av bokens många lekar med sanning och fiktion, med själva berättandets konstruktion. Det är imponerande väl genomfört, och jag sträckläste. Men trots att den var välskriven och fängslade mig för stunden är det inget som i efterhand dröjt sig kvar. Vet inte vad det egentligen var fel på – mig, Gardell eller livet omkring.
Rekommenderar den i alla fall för den skrivande människan som vill studera en berättare med full kontroll över sin historia i en snirklig dramturgi, och för den läsande människan som vill få en slukvänlig läsning.
En spellista för sömnlösa nätter av Déa Solin
Det ska sägas direkt: jag kan egentligen inte recensera den här boken. Det finns flera anledningar till det. En är att mina förväntningar från start var höga, eftersom jag älskat Déa Solins skrivande sedan jag började läsa hennes blogg. Dessutom känner vi numera varandra personligen, eftersom vi har träffats efter att under lång tid just följt varandras bloggar.
Men framförallt finns det för mycket här som påminner om mitt eget skönlitterära skrivande. Bloggläsaren känner kanske inga starka likheter, men den som läst mina gamla bokmanus från när jag var sjutton-tjugo-tjugotvå skulle definitivt göra det. Och därför läser jag också boken på ett sådant sätt – som om det vore jag själv som skrivit den. Myser åt sådant som är särskilt bra, griper tag i pennan redo att stryka när jag ser meningar att finslipa. Och fascineras över hur man kan känna en sådan koppling till en text som man faktiskt inte skrivit.
En spellista för sömnlösa nätter är i alla fall berättelsen om nittonåriga Bel, vars flickvän just har dött. Mitt i sorgen träffar hon Audrey, blir förälskad men vågar inte riktigt släppa in kärleken mitt i sin rasande mörka sorgeprocess.
Det som jag faller för, och det som får mig att läsa vidare, är dock inte Bels och Audreys kärlekshistoria. Snarare är det hela världbyggandet, miljöerna. En spellista för sömnlösa nätter är långt från alla debutuppväxtromaner om den egna hålan. (Inget fel på dem, de kan vara fantastiska om de är utförda på rätt sätt – men de är inte så ovanliga.) Den här berättelsen rör sig genom en fiktiv storstad, mellan skyskrapor och nattöppna bokhandlar, hav och hotell, genom festivaler och nattliga bilturer under ständig sömnlöshet. Det känns självklart, säkert och suggestivt.
I stil och dramaturgi finns potential för utveckling (åtminstone tänkte jag så när redigeringspennan åkte fram och jag fick för mig att det var min egen bok jag satt med), men jag ser början på ett författarskap jag tror att jag kommer att älska. Här finns stordåd att vänta.
Rekommenderas till den skrivande människan som vill läsa en författare med full kontroll över sin fiktiva värld, och till den läsande som vill ha något annorlunda (och vara först på Solin-bollen innan hon blir megakänd).
Patricia – Monika Fagerholm
En liten pärla som kom till mig när jag som bäst behövde den. I ett hörn på Mariehamns Stadsbibliotek, där den inte såg mycket ut för världen.
Har älskat Monika Fagerholms författarskap sedan jag av en slump fick Diva i mina händer som tioåring. Det släppte fram något i mitt eget skrivande som jag alltid ville, men inte vågade, skriva.
Patricia är en samling av kortare prosatexter/noveller från Monika Fagerholms tidiga författarskap, innan hon skrivit någon roman. Här finns definitivt både högt och lågt, men kärnan i det jag älskar i hennes senare böcker är tydlig redan här. Det poetiska blandat med det råa, de aviga personerna, hur hon rör sig i ett gränsland där man befinner sig i det vardagligast vardagliga men samtidigt ser det med en utifrånblick.
Brukar låna om den här boken när jag behöver våga slå mig loss i mitt eget skrivande. (Och den nördiga Nettelblad-läsaren kan notera hur jag parafraserat inledningsmeningen ni ser på bilden från boken i både det här inlägget om en Helsingforsresa och det här inlägget om att få tid för sitt skrivande).
Rekommenderas till både skrivande och läsande som gillar Fagerholm.
*
Så. Nu ska jag lägga mig i en säng i Dalarna, njuta av att mina barn leker med sin farmor och farfar, och läsa en god bok.
God jul, vi hörs på andra sidan julafton!
