Böcker jag läste. januari 2022.

När jag sammanfattade läsningen under 2021 skrev jag att jag ville skriva om böcker på ett annat sätt i år. Mindre av dessa månadssammanfattningar, mer av kurerat och utvalt, mer på djupet om vissa böcker, mer av att lyfta böcker på ett visst tema, mer aptitligt, mindre räknande och uppradande av antal titlar.
Sedan skrev jag inte om böcker alls, istället, precis som jag inte skrivit om så mycket alls. Dagar har rasat förbi medan jag greppat efter ord, att kunna läsa dem och att kunna skriva dem. Orden har alltid varit den fasta punkten när marken skälver.
Och jag bestämde mig för att fortsätta skriva om orden jag läser, även när det inte blir mer än ett uppradande och ett uppräknande, när det är suddiga bilder och dåligt ljus och en salig blandning utan tanke. När det är inga ord och massa ord, när det är välvalda ord och slumpmässiga.
Jag tänkte att kanske blir berättelsen om böckerna jag läser en berättelse i sig, precis som den om refuseringarna, att en dag tittar jag tillbaka och ser att just det, januari 2022 var tiden då jag läste så mycket kokböcker, då jag tänkte med mig själv som man gör när man uppmuntrar läskunnighet hos barn, att alla ord är bra ord om de hjälper en att få använda sitt språk.

Såhär läste jag i alla fall i januari, så här började berättelsen om det här årets böcker.

Alla ljuger av Camilla Grebe

En deckare i flera tidsplan och perspektiv. Grundhistorien är denna: i början av 2000-talet försvinner Marias bonusdotter Yasmine. Initialt talar allt för att hon tagit sitt liv, men snart framkommer det misstankar att hon blivit mördad och att det är Yasmines pappa och Marias man som utfört dådet. Tjugo år senare hittas en kropp i vattnet som föranleder att utredningen kring Yasmines död blir aktuell igen. Allting är inte som man trott…
Det fanns en underliggande melankolisk ton i den här boken som jag uppskattade. Det fanns en del i boken som var ur Marias sons perspektiv som stack ut och hade ett annorlunda språk, i och med att sonen har Downs och dessutom var ett barn under den tid som skildras i texten. Annars tyckte jag att de olika jagperspektiven boken skiftar mellan (Marias, en utredningspolis, Yasmines) kändes för lika i ton. Framförallt Maria och utredningspolisen hade väldigt snarlikt språk och jag har svårt för när man använder jagformen men alla karaktärer har samma röst, då tappar man en gestaltningsmöjlighet.
Sedan var jag inte superbegeistrad av upplösningen på historien, men kanske är jag fel målgrupp för den här genren.
Hur som helst lätt och spännande att läsa när man vill ha ett språk som flyter och kapitel som är korta och kärnfulla, en bra bok för en hjärna som vill bli stimulerad men inte orkar för mycket tuggmotstånd.

Det veganska köket av Mattias Kristiansson

Apropå tuggmotstånd – har jag någonsin läst så mycket kokböcker som jag gjorde i januari 2022?
Brukade sitta och bläddra i dem när jag åt min morgongröt, när jag drack mitt kvällste. Ett tag var det allt jag orkade läsa för att skingra tankarna. Jag tyckte mycket om den här, som jag fick i julklapp. En klassisk gedigen bok där det känns som att man har allt, att det inte finns en grönsak eller böna som inte ägnats tanke och omsorg i den här boken. Har bläddrat och bläddrat och tänkt på en dag när jag ska orka laga vegobollar av valnötter och bovete och när jag ska göra tre sorters såser att dippa mina morotsstavar i. Det finns något trösterikt med att mat ska ätas varje dag, att jag kommer att hacka lök och koka ris och mixa kikärtor och steka min tofu, att mina händer ska fortsätta göra sådant de alltid har gjort, att de ska få prova sådant de ännu aldrig testat. En otroligt mysig bok att bläddra i.

Skugga och svalka av Quynh Tran

Hyllad debut som vunnit typ en miljon priser. Om att växa upp med vietnamesisk bakgrund i finlandssvenska delar av Österbotten, om att vara lillebror med en storebror och en mamma där spänningen och kanske den stora dramatiken och berättelsen ligger i relationen mellan mamman och storebrodern. Språket är exakt och drömskt, gestaltningen oerhört precis – karaktärsteckningarna i den här boken sker uteslutande genom att visa hur karaktärerna agerar, det är show don’t tell på högsta nivå. Tran lyckas berätta ur barnets perspektiv så att det vuxna sinnet fyller på med sin vuxna kunskap, inser saker barnet inte ser. På det viset påminner den här boken om Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Böckerna handlar om helt olika saker och är skrivna på olika sätt, men just barnperspektivet i en vuxenroman, den dynamiken, finns där, liksom en huvudperson som är iakttagaren med ett syskon som står för dramat.
Tyckte om boken, framförallt för språket och gestaltningen, men hade personligen önskat mer av en berättelse, kanske en mer klassisk dramaturgisk kurva. Nu finns här underbart skrivna ögonblicksbilder, men i slutändan blir de mest spridda fragment.
Har pratat om boken i radio här och skrev en recension för Västerbottens Folkblad här.

Det var allt om böcker för den här gången.
Har ni läst något bra på sistone?

Läs mer:

• Bokrecension: Eufori av Elin Cullhed.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Maskrossång av Hilde Hagerup.
• Bokrecension: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof. 

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.