Ett till utdrag.

När jag gick romanskrivkurs i helgen fick vi skicka in ett textutdrag från våra projekt, och sedan läsa och ge respons till varandra i smågrupper. Ni var så engagerade sist jag lämnade ifrån mig något ur det här projektet, så här kommer det utdraget också till er. En liten glimt ur det här jag skriver så mycket om.

ett utdrag

Sedan hamnade vi i soffan, Chrissy styrde, avdomnad gjorde jag som hon sa. Jag tänkte på soldater som följer order och skjuter, jag tänkte på hur allt blir lydnad till sist om man tillåter sig att vara handfallen.
Chrissy sa att vi skulle ha chips, och jag hittade i ett köksskåp. För två månader sedan skulle vi aldrig haft en sådan sak hemma. Något man köpte för att ha det trevligt. För att ens barn kanske skulle ha det trevligt. Min mamma och hennes nya tabletter. Ett nytt hem, med ny rekvisita.
Jag hällde upp chipsen i en grön glasskål, det frasade när jag hällde. Solnedgången skimrade i glaset.
Chrissy hade redan brett ut sig i soffan, den var mossgrön i sammet, enorm, man kunde sjunka ned i den och försvinna där, man kunde sitta i den och tro att man drunknade. När jag var liten var jag rädd för den. Jag trodde att jag skulle sjunka ned bland kuddarna, och att mamma inte skulle leta efter mig förrän jag hade kvävts. Men Chrissy dominerade den. Satt i ena hörnet, bredde ut armarna över ryggstödet, lät benen bre ut sig över hela soffans längd. Tunna ben, blek hud, trasiga strumpbyxor. Jag satte mig i andra hörnet, försökte hindra blicken från att fastna vid konturerna-linjerna-formen av hennes vader.
”Din vän tycker inte om mig”, sa Chrissy, ryckte åt sig en handfull chips ur skålen, tryckte i munnen, det smulade ned över soffan. Jag plockade ett chips ur skålen och slickade försiktigt på det.
Salt. Sprött.
”Jaha”, sa jag och tog en tugga.
”Din brorsa eller vad du nu kallar honom.” Hon sträckte på nacken, stretchade lite, som en katt när den vaknar till liv om morgonen. Halsens linjer var vackra, de också, åtminstone i detta flödande ljus.
”Jo”, sa jag.
”Han tror att jag ska sabba något, va? I hans ordnade lilla liv.”
Det pulserade igen, i mellangärdet. Bilder som flödade över mig, som drömmar man drömmer fast man är vaken: av att närma sig den där halsen, dra in doften av den, och försiktigt sätta sina läppar mot den. Att röra läpparna över den och sedan kyssa: hennes käke, hennes panna, den där munnen.
”I hans ordnade lilla liv, va. Han och hans systrar. Alla sjunger och man hade inte kunnat veta vem fan som var vem. Rena kläder vikta i garderoben. Håll käften så har man ingen oordning. Håll käften så håller allt sig fint. Det man inte hör behöver man aldrig vara rädd för. Sånt.”
Hon plockade upp ett chips till ur skålen, men åt det inte, höll det bara mellan pekfinger och långfinger, vippade det fram och tillbaka mellan fingertopparna.
”Men Laura”, sa hon och jag tänkte på att ta tag i hennes fingrar, låta dem röra vid mig, och mitt hjärta tryckte i bröstkorgen som en värk, ett hål av längtan som bara hennes beröring kunnat fylla. “Men Laura”, sa hon, chipset och fingrarna rörde sig i den ljumma kvällsluften som strömmade in genom den öppna altandörren, ”vet du vad.”
Och hon lutade sig fram mot mig i soffan. Det ljusa långa håret svepte över de böjda knäna. Hennes överväldigande doft av jordgubb och vanilj. Explosioner i mig, ett krig i min kropp.
”Nä”, sa jag, min röst liten och ansträngd som om jag inte fick luft.
”Det är aldrig någon annan”, sa Chrissy, ”som bryter ordningen. Ordningen är bruten redan från början. Ordningen är tillfällig. Allting i den här världen, Laura, är från början gjort för att falla sönder.”

Liknande inlägg:

• Ett utdrag.
• En inledning till en roman
• att hinna skriva en bok, rent praktiskt.
• och nu, text.
• Refuseringen, del 2.

 

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.