Kunskapskällan

Storasystern är den som vet.
Lilla Gubben har en vana att sucka tungt när han funderar, en liten pust. Sätter sig på sin sängkant, tänker på typ magnetism och blåser ut luft som just en liten gubbe.
”Har du tungt att andas?”, frågar Storasystern genast, bastant inspekterande, armarna i sidorna, som en en siciliansk mormor som stått och lagat långkok hela dagen i någon matdokumentär på teve.
”Ja”, säger Lilla Gubben, för om Storasystern säger något, då är det ju så.
”Okej, har du corona?”, säger Storasystern, ett sakligt lugn, ett litet sjukdomsfall i en världspandemi rubbar inte den här donnan.
”Nej”, säger jag, innan Lilla Gubben hinner svara ja i bara farten. Det vore jobbigt att åka med dem till stranden om han börjar presentera sig med Jag suckar ibland, det är för att jag har corona. ”Han gör sådär när han tänker, typ som en tics. Det är ingen infektion.”
”Okej”, säger Storasystern, ”då är det allergi eller astma.”
”Okej?”, säger Lilla Gubben och ser oroad ut. Storasystern lägger en betryggande hand på hans axel.
”Oroa dig inte. Det är det många barn som har. Det finns bra hjälp att få.”
Jag har en del att invända mot diagnostiken, men man är visst aldrig profet i sin egen stad.

Storasystern vet att kunskap är makt, men är inte alltid gammal nog att hantera den. Trots allt är hon bara åtta år.
Vi är ute och cyklar och åker förbi en cafémeny.
”Det stod coca cola!”, utropar Lilla Gubben, ”jag vet det för coca cola stavas med C och C och jag SÅG det!”
”Vi kan stanna där”, säger Habanero, alltid vaken när det gäller att fånga en bra deal, ”vi kan stanna där och köpa coca cola. Du kan få en SKÖN paus. Dricka bara gott.”
”Ni vet”, säger Storasystern långsamt, ”coca cola är inte direkt så populärt här på Åland. Här på Åland dricker man hellre… Jaffa. Det är som Fanta ungefär, fast mer populärt.”
Jag misstänker att detta uttalande mest handlar om att hon en gång smakade Jaffa hos en kompis, och tyckte det var ytterst välsmakande. Men förstås kan jag ha missat en lokal läsktradition. Hon har ju trots allt bott större del av sitt liv här än jag.

Storasysterns rum är fyllt av spännande föremål. När småsyskonen får audiens för att komma in dit är det som att få besöka en sjöfarares säregna hem med minnen från all värld man själv inte sett. Klänningarna hon köpt på Emmaus för sin veckopeng, noggrant hopvikta i garderobens hyllor. En egen smak, en egen stil, en sådan sak! Snöflingorna hon pysslat i papper, vikt och klippt och filmat sig själv med ipaden när hon pysslar fram, låtsats göra youtubevideor utan att ha ett konto. Hej allihopa, idag ska vi pyssla snöflingor. Tänk på att, om du är ett litet barn, be en vuxen om hjälp med saxen och fråga ALLTID din mamma och pappa!
Och på väggen drömfångaren som hon gjort i skolan.
”Vilka drömmar ska den fånga?”, frågar Lilla Gubben och studerar den som om han vore en forskare som försöker avgöra om ett konstgjort föremål kan vara tillverkat på jorden eller ovedersägligen måste vara ett bevis på liv i rymden.
”Om en jobbig dröm kommer”, säger Storasystern, rycker på axlarna, detaljerna är inte så viktiga. ”Den håller mig trygg.”

Storasystern ifrågasätter man inte, hon vet ju så mycket.
Men senare, på kvällen, när Lilla Gubben har sin pratstund med bara mig, funderar han med stor intensitet.
”Varför kallar hon den en drömfångare?”, frågar han. ”Hur skulle tyg och trådar kunna fånga in drömmar? Vet hon inte att drömmarna görs i storhjärnan? Skulle man öppna upp huvudet, gå in med trådarna, för att försöka plocka ut dem?”
Han fnissar till åt det omöjliga i detta.
”Kanske”, säger jag, ”finns det saker du vet, och inte hon.”
Det blir ett påstående han begrundar länge.