Okej, mina vänner. Nu är det ännu mer uppenbart; jag är en exhibitionist-narcissist med offentlighetsuppmärksamhetsbehov ut i fingertopparna.
Jag kan med andra ord inte lämna en blogg som bär mitt namn, och som alla stalkers direkt hittar till om de googlar mig. Jag menar, vad skulle man nu titta på för mästerverk när man googlar mig? Min hemsida från när jag var åtta år gammal, som fortfarande ligger och skräpar där? (Den som innehåller filosofiska funderingar gällande bråk om min syster, förfärliga färgkombinationer och oerhört lillgamla formuleringar.)
Ni vet, jag försökte blogga på en annan adress. Men det var inte samma sak. För att när jag började skriva där saknades plötsligt koncept.
det här är ju in te direkt en konceptuell blogg, ni vet, den är som de flesta bloggar är – mest en massa pladder.
Men konceptet var ju nettelblad.
(Nettoglad, som min första pojkvän kallade mig och fick mig att le som den förfärligt förälskade 16-åring jag var.)
Så jag är tillbaka.
Min bror kommer skratta rått åt det faktum att jag bara hattar mellan olika bloggar och former för mina skriverier och fåfängerier.
Jag skrattar rått åt min bror varje dag för att han är lustig.
Så det jämnar ut sig.
No Comments