why are you wearing that man suit?

Jag bestämde mig för att klä ut mig till en mer välvårdad människa, jag kände att det var dags. Alla mina kläder var för stora, för små, för trasiga, för smutsiga med fläckar som inte gick bort trots diverse husmorstips och strategier.
Så jag tog mig an problemet som jag tar mig an alla problem: jag skapade ett system.

Jag har inget intresse för kläder, egentligen inte för konsumtion över huvud taget. En av de största friheter jag vet är att kunna gå genom en stad, ett köpcentrum, en affär och veta att inga lockpriser och inga skyltningar spelar någon roll eftersom jag aldrig kommer att köpa något. Som en populärtolkning av buddhismen: gör dig av med dina begär, och du är fri.
Men när jag åkte på kurs i tio dagar och fick tvätta kläderna i hotellbadkaret för att alla kläder jag äger inte var tillräckligt för att räcka den tiden, tänkte jag att ett visst – och kontrollerat – begär kanske ändå kan vara användbart.

Jag tänkte på ett avsnitt jag hörde av podden This American Life. Om blackjack. Om hur det är spelet där man kan vinna mot kasinot, om man bara lär sig rätt strategi, och håller sig till den.
Hur det där att huset alltid vinner gäller om man dras med i de snabba kickarna, men inte om man själv bara räknar korten och håller sig lugn.
Jag  bestämde mig för att  tillämpa samma strategi på konsumtion. Inte svepas iväg i Las-Vegas-glamouren och de blinkande ljusen, sitta nykter och noggrann och hålla mig till planen.

Jag skrev en lista på vilka plagg jag ville äga, enkla saker som funkar i alla lägen, som om året var 2006 och jag skrev av checklistan för den perfekta basgarderoben från Ebba von Sydows bok Ebbas stil. 
En vit skjorta. En svart skjorta. Ett par ljusa jeans. Ett par mörka jeans. En svart långärmad tröja. En svart kortärmad tröja. En svart kortärmad klänning, en svart långärmad klänning. En svart polotröja. En tjock tröja i någon annan färg jag tycker om.
Jag bestämde mig för att det var ett långsiktigt projekt, och satte en maxbudget per månad att hålla mig inom. För att inte riskeras att dra med i någon belöningskänslelängtande shoppingeufori.

Jag gick med i en välskött Facebookgrupp där folk säljer begagnade märkeskläder, för jag var så trött på att kläder jag köpte på kedjorna gick sönder, att så fort jag äntligen hittat plagg att trivas i var de trasiga och måste ändå ersättas. Ville prova om detta skulle hålla bättre.
Snabbt upptäckte jag att de begagnade märkeskläderna såldes till nästan motsvarande priser som nyköpskläderna på kedjorna. Många kläder var över huvud taget inte använda. Som en turist i en exotisk verklighet av konsumtion som intresse upptäckte jag den här världens egna språk. Jag lärde mig att priserna är bäst dagarna innan den 25:e och att NWT står för new with tags, alltså felköp man ångrar men inte lämnat tillbaka till butiken utan säljer vidare istället.

I ett flöde av fynd, kläder till en bråkdel av nypriset, kände jag för några sekunder ett begär väckas. En lust att frossa.
Påminde mig om varför jag njuter av att vara sparsam. Om längtan efter friheten när jag kontrollerar mina pengar, och mina pengar inte kontrollerar mig.
Det är ett privilegium att över huvud taget ha det valet. Det kräver att ekonomin för det basala redan finns, annars kommer det skriande behovet av ekonomiska medel oundvikligen kontrollera tillvaron, det är inte val utan faktum. Men jag har valet, och jag gör det.
Jag tänkte kasinot vinner inte, jag vinner och höll mig till strategin.

När jag hade köpt för min uppsatta månadsbudget hade jag avverkat halva min lista. Jag hade inte bråttom. Jag pausade Facebookgruppen från mitt flöde i 30 dagar för att inte matas med ett begär efter något jag inte planerat att köpa.

Inväntade leveranserna.
Öppnade paketen.
Provade kläderna.

De är precis vad jag har letat efter.

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.