Gammal dikt

en vän sa åt mig att le mer medan jag grät hysteriskt över att min studentmössa var för liten. (jag har precis börjat med p-plåster. mina hormoner dansar hysteriskt i det vakuum där min hjärna en gång brukade befinna sig.)

Jag kom att tänka på en gammal dikt jag skrev våren 2008, när jag nyss fyllt femton, promenerade i Paris och fikade med en fransman som frågade mig varför jag verkade vara så ledsen. (Att förklara det på stapplande franska var en liten konstart i sig.)

Och så tänkte jag på hur roligt det är att rimma.

LSD

du säger att på galenskapens gräns hittar vi alltid nya vägar
du säger åt mig att börja le mer men jag gråter och jag vägrar
jag säger livet är en öken överallt finns lyckan som hägrar
jag säger allting går ju sönder mer hur mycket man än strävar

och allting som förfelas dig är lyckan när du ler
och allting som förfelas mig är att inte vilja mer
när jag aldrig mera gråter är det inte mig du ser
min hatt den har tre kanter, varför har den inte fler?

åh älskling kan du inte bli min surrealistiska illusion
för du är ju redan mitt gift min längtan min gudomliga injektion
ja du är feber ångest tårar något slags dödslängtansinflammation
du är mjuka kalla kårar; min passionsfascination

så ha sönder mig fem gånger kanske åtta – lite till
vi är bara gamla mästare i att göra sånt vi inte vill
och jag döljer drömmer gråter för min tid står aldrig still
vi är alla gamla lögner vi är ständig första april

du säger att på galenskapens gräns hittar vi alltid nya vägar
du säger att jag är så trasig när jag skriker dör och vädjar
jag säger att jag är så svag jag måste leva men jag bävar
jag säger allt man inte dör av det gör allt annat än härdar