regn

(den här skrev jag för ganska länge sedan. Där länge sedan innebär kanske tre veckor eller så. Men jag ville inte publicera den här för jag tänkte att det var trots allt ingen riktig text.
Sedan tänkte jag att, tja, bloggar är väl aldrig riktigt riktig text.
kyssar&kärlek.)

Dagarna D är över nu

jag vaknar inte längre som ensamheten

har sökt för många sånger

har köpt för många saker

min kommersialistiska klagosång kanske

skulle det vara så de säger

när espresson bränner i halsen

som allt annat äckel under huden

när inte ens du längre

litar

på

mig

jag tror

att ondskan

är nådd

jag vaknar inte längre för kärleken,

jag vet inte om den någonsin har funnits

mellan dessa väggar

den är smulor i lakanen den skaver

förstör varenda vacker frukost på sängen

förstör alla språk som cirklar i mitt huvud

förstör min möjlighet att en dag sluta vara det här

sluta allt det här och bli något annat

jag tror inte på gudar, jag tror inte på möjligheter

jag tror inte på somrar och nostalgi

jag tror inte på döden och dess blödande kyla

jag tror inte på klinisk depression tror inte på dess

magiska lugnande glänsande apati

jag tror på meningslösheten

och kanske har den naggat mig i kanten länge nu

bara dold av

övriga besattheter

utan räddningen är vi alla ensamma

utan räddningen är vi alla knyten på golvet

utan räddningen min vän vi är

fosterskador!

brinnande ilska och glittrande hav

bitterheten nu

jag trodde inte

jag visste inte

jag kunde inte

jag

vaknar inte längre för skakningarna

vaknar inte längre för lugnet

vaknar inte längre för ödsligheten i min egen privata öken

jag

vaknar inte längre för metaforerna

vaknar inte längre för doften

av din hud

doften

av min

ensamhet

jag vaknar inte längre

för att veta att världen är på väg att gå under;

tro mig, min älskling

det är sådant man vet

även i den djupaste sömnen.