Kaffe som är svart nog att bränna i halsen, röken som bolmar ur munne i 15-minus-kylan när man bara står och ser upp mot nattsvart-fast-stadsljusinfekterade himlar och väntar på bussen om eftermiddagarna och snön som inte frasar tillräckligt under fötterna för i den torra kylan knastrar ingenting.
Immunologi och blodbildning för hela slanten och jag känner mig ibland som att jag nästan är i fas men då höjer jag alltid kraven på sätten en Ulrika alltid höjer kraven men jag älskar det, hatälskar det som jag hatälskar allt annat, den där kicken när man kan lite till, gör lite mer, vill lite mer.
Att inte längre vara gravid är som att ha fått tillbaka min hjärna igen efter en lobotomi. Jag är så glad att jag skaffade barnet, att jag bar henne och att jag fortsatte att plugga även när det var tungt och allt det där, men jag kunde ju inte tänka med den där magen och de där trötthormonerna.
… och kaffe som är svart nog att bränna i halsen och språkkurser i Ipoden på bussen till skolan som jag vrider upp för att isolera mig från omvärlden, sitter på högsta volym och lär mig fraser som Det är fint väder idag och Det är soligt och så den mycket otippade Det är stormfara, lavinfara som är så långa ord att jag aldrig riktigt behärskar den.
Och på eftermiddagen när man kommer hem kanske ett mail från något förlag, och det är fortfarande ingen som vill ge ut någon av de två böcker jag skickat in, men det är ändå på gång, på det där sega sättet som jag tror man måste stå ut med om man har författardrömmar – ett steg i taget, mer personliga svar, uppmuntran, ”Vi tar gärna emot något annat”, ”Vi har ingen egentlig kritik mot den här boken men den passar inte vår utgivning”, till skillnad från standardrefuseringarnas ”Tack men nej tack” och så inget mer.
Kaffe som är svart nog att bränna i halsen, ett anteckningsblock jag gömmer under sängen där fragmentariska planer på nästa bok börjar komma fram, för jag tror att den skulle passa det där intresserade förlagets utgivning mer, för att jag är otålig och redan har tröttnat på boken jag älskade så mycket i somras, för att jag kanske är lite för otålig ibland, i allting, alltid.
Allt och inget svart och vitt och fort ska det gå för om man hamnar i de där gråzonerna då kanske man går under för några ögonblick. Hela mitt liv har jag egentligen haft en känsla av att allt jag gör bara blir lite halvdant just på grund av det där, att jag aldrig riktigt orkar fullborda saker till den yttersta perfektionen för att jag vill ha resultat, och de ska helst vara sprakande extraordinära omedelbart, annars ser jag det som en skymf mot mig, utförd av verkligheten.
Det är bara att att min standard för vad som är halvdant är så ickesynkroniserad jämfört med alla andra människors.
Ungefär så är de, dagarna, nuförtiden.
Allting kanske borde vara förändrat med mig, men jag är mig slående lik.
No Comments