Refuseringen, del 5

Den femte refuseringen kommer på en fredag. Egentligen skulle jag plugga ryska.
Refuseringen kommer från ett stort förlag som en gång, för många år sedan, kallade mig för en begåvad tonåring i ett refuseringsbrev.
Men jag vill ju vara bra absolut sett, inte med nåt slags brasklapp om att man är tonåring, tänkte jag i min lillgamla envisa tonårighet. Begrep nog inte då vilken ära det är att få personliga svar från förlagen, begrep inte att vara ödmjukt tacksam över den feedback jag fått. Eftersom jag visserligen var begåvad, men framförallt en tonåring. Uppstudsigt arrogant, ena sekunden övertygad om min egen briljans, i nästa uppslukad av förtvivlan.

Begåvning är mindre intressant för mig nu, jag vill inte ha med det att göra. Att ha en begåvning är som att ha pengar, det finns en förväntan om att man ska förvalta sina resurser klokt. It’s only after we’ve lost everything that we’re free to do anything, som Fight Club-citatet, ibland vill jag kasta av mig all så kallad begåvning som ett gammalt ormskinn. Gör mig till ett blankt blad, inte ett där det finns nedskrivet en berättelse om förväntningar.

När jag egentligen ska plugga ryska, jag skulle bara leta reda på ett datum jag hade någonstans i ett mail i min inkorg. Och så i förbifarten, refuseringen.

Tack för att vi fick ta del av ditt manus Laura. Du skriver väldigt bra och delar av manus är en fröjd att läsa. Tyvärr känner vi att det blir något manierat över manus, att det är svårt att landa i berättelsen, i karaktärerna, utifrån hur den är berättad.

Vi skulle gärna läsa ett annat manus av dig framöver, ett där du använder det du lärt dig under denna process, men där du får chansen att börja om helt från början. Att du är begåvad råder det ingen som helst tvekan om.

Jag sparar undan mailet i mappen med feedback från testläsarna och förlagsrefuseringar. Jag tänker att för varje refusering blir det lite lättare, på samma sätt som det med åren blivit lättare att acceptera felen jag gör på jobbet, blivit lättare att acceptera alla gånger jag inte räcker till som mamma. Det handlar inte om att jag har slutat att bli besviken, men jag dras inte lika ofta iväg av min besvikelse. Reaktionen sköljer över mig och sedan är den borta.

Sedan gör jag sådant som jag alltid gör, som jag alltid gjort. Realiserad begåvning eller ej.
Jag studerar mina ryska glosor, jag läser skönlitteratur. Äter ostar och oliver, mumsar chokladpraliner. Springer i skogen, tränar på ett utegym i råkall dimma i höstluft som doftar rök och löv.
Bär trötta barn i min famn, stryker med fingertoppar över hud.

Allt delar av ett liv, begåvat eller obegåvat, alla konstanter som förankrar mig där.

Läs mer:

• Refuseringen, del 1. Skölja undan sorgen.
• Refuseringen, del 2. Heltäckningsmattans tysthet.
• Refuseringen, del 3. Som att göra slut.
• Refuseringen, del 4. Allt man kan göra med sina ord.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.