Post partum

En gång för elva år sedan vann jag en stor novelltävling (det var Lilla Augustpriset).
Det var första gången mitt skrivande verkligen fick en plats i världen, utanför den plats det hade i mitt huvud.

Jag kom hem från Stockholm och prisgalan och allt var sig likt och ingenting alls. Som att komma hem från BB, sa jag till Sara Meidell, journalisten på Västerbottenskuriren som skrev den bästa intervjun, den mest respektfulla, och som långt senare skulle skriva en bok där hennes språkliga förmågor fick ta den plats de förtjänade. Samma lägenhet, fast ändå inte alls, sa jag, och Sara förstod och fotografen skakade på huvudet åt detta kvinnliga samförstånd: vadå samma lägenhet men inte alls, ens hem blir ju inte annorlunda bara för att man vunnit ett pris eller fått ett barn. 

Och efter det tid och liv och skriv som innehåller så många delar att jag inte är förmögen att beskriva sambanden och kedjorna nu. Det som blev och inte blev, det jag trodde jag behövde och det jag slutligen visade mig vilja ha.
Som ledde till ett skrivande (och kanske ett liv) som var friare än vad jag trodde var möjligt.
Att inte längre sträva efter att något skulle bevisas: jag skriver ju redan, jag blir ju läst. Skit i bokkontrakten, skit i allt som är en plats någon annan ger en. Jag har ju redan det här, det som är bloggen: orden, och att bli läst. Det var själva basen, det behövdes inget mer.

Och ändå ville jag trots allt något mer, jag ville det så gärna.
Jag ville skriva den där berättelsen eftersom den bodde i mig, med ett slags klarhet.
Jag ville allt som kom efter den: att skriva skönlitteratur. Det ljuvliga i att berätta något annat än sin egen historia.
Att kunna ljuga så att det känns alldeles sant.

Och så vann jag en stor novelltävling (det var Solveig von Schoultz) och jag kom hem och det var som att komma hem från BB med ett andra barn, inte ett första.
Marginalerna mindre för att kunna hänge sig åt sin överväldigande upplevelse.
Man har gjort något enormt men vardagen utlyser inga undantagstillstånd.

Det finns så mycket att berätta.
Det finns så många berättelser.

Men just nu, i denna stora trötthet efter att ha förlöst en berättelse, finns inte krafterna kvar.
Jag måste hålla hårt i små energireserver, stillsamt vårda den lilla ork jag har.
Jag måste se på teveserier, vika tvätt, läsa kokböcker, orubba mina rubbade cirklar.

Vi hörs på andra sidan återhämtningen.

Så länge kan ni läsa min novell, den finns här.

Läs mer:

• Vykort från Helsingfors, oktober 2023. Ett larm genom natten, ett steg efter ett annat.
• Vinter till sommar. Val när de återvänder till en.
• the beat of the wheels is what’s missing. om en dokumentär om ett tåg, och om lusten att skriva.
• Långfredagen. Kanske upplösningen, på en väldigt lång berättelse.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!