Våren kommer ojämnt, fågelljud och dofter med en aning av försommar när jag stiger ut på trappen på morgonen, frost på cykelsadeln när jag sätter mig för att trampa iväg. En längtan efter sommar för att förra sommaren var så fin i sin anspråkslöshet, inte för att vårens göromål gör mig trött. En liten skillnad i längtans karaktär, och samtidigt helt avgörande.
Jag vill längta till, inte längta bort, jag är född med en längtan som brusar under huden, en oro som vill ta plats, för att stilla det behövs både vardagens självklara lunk och längtan efter juliregn och augustihav.
Jag längtar efter att få göra i ordning bloggen och flytta tillbaka den till dess gamla hem, som ska få nytt utseende. För det är vad jag har landat i, efter att JWHF lägger ned: tillbaka till egen domän, men med annan design, och andra funktioner, om jag kan få till dem. Sätta mig ner, göra en plan för vad det är jag vill ha, googla järnet, bygga det tills det blir bra.
Jag lever med en bild av att jag är hopplöst oestetisk, jag är inte någon som gör saker vackert. Jag inreder inte mitt hem, är inte intresserad av mina kläder, och jag njuter inte av tanken på att grotta ned mig i utseendet på den här platsen. Men jag njuter av tanken på att man kan lära sig saker, att man kan stärka kedjan genom att lägga allt fokus på den svagaste länken. Av tanken att språket för den här platsen finns och nu är det bara bild och form som ska komma på plats.
Tänker: jag har lärt mig att sy ihop sår och ta ryggmärgsprov, nog kan jag lära mig att omvandla visionen i mitt huvud till layouten för en hemsida och kompositionen och redigeringen hos mina fotografier.
Jag längtar efter att få skriva här på sättet jag vill skriva. Jag försöker hålla mig undan från att påpeka hur den här platsen går på sparlåga, för jag vet att det många gånger är omärkligt, som små renoveringsbehov i någons hem: det finns ingen poäng med att peka ut den flagnande tapeten i hörnet eller listen som sitter lite lös, servera inte kaffet och kakan tillsammans med ursäkter, låt skräpet i hörnen finnas där.
Men jag vet. Att bokprojektet suger ur mig det bästa jag har, smulor och kalla rester blir kvar till bloggen i jämförelse. Att flera av mina favoritinlägg på den här bloggen skrev jag i mellanrummet mellan att jag skickade in bokmanuset till förlag och att jag fick den andra refuseringen – den konstruktiva, med något att bygga vidare på – och bestämde mig för att skriva nytt, skriva mer, skriva om.
Och märkligt är det förstås inte. Alla saker kan inte tvingas fram till sin fulla potential samtidigt. Ibland får 75% räcka även om man vet hur man skulle nå till 100. Ibland – oftast – är det bara man själv som känner av skillnaden.
Men jag är i sluttampen på mitt projekt, och den känns lika lång som de sista dagarna av terminen när hettan hägrar utanför klassrummets fönster och man är dagar och timmar ifrån ändlösheten hos en sommar.
Vad jag längtar efter att sätta en sista punkt, bifoga ett följebrev, trycka på skicka, och låta frihet bre ut sig.
Läs mer:
- Säsongens slut. Reda ut små barntrassel från varandra, dags att åka hem.
- Refuseringen, del 2. Bli refuserad, ta ett bad.
- Skrivandet? Skrivandet! ”Hur går det, kommer ni att fråga, och jag kommer inte att kunna sluta le.”
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.
No Comments