how I miss your ranting, do you miss my all time lows?

Det är en vår, det är 2005. Jag är tolv år, ska bli tretton. Går i sjuan, är stor i tanken och stor i orden men inte stor i livet. Jag lever med det som följer med ojämnhet: att ha förmågor som kan ta en hur långt som helst men svagheter som får tillvaron att bli full av jordskred. När som helst kan vägen rasa, det är bara den som visste hur lucker leran var som förutsåg det. Det finns så många obegripligheter som andra tar på ett omvärldsgehör, det finns så många självklarheter som ingen annan begriper.

Jag tänker att jag ska göra stora saker, att jag måste för att jag kan. Och kanske tänker jag att jag ska göra stora saker för att de små tycks ouppnåeliga. Det är mer åtkomligt att gräva sig djupare in i sina idéer än att sluta tappa bort sin plånbok eller att lyckas ha samma par vantar en hel vinter.
Jag tänker att jag ska skriva.
Det är det jag ska göra.

En dag hittar jag en låt. Det är Combat baby med Metric. Hittar den, i det ändlösa letandet på internet efter någonting vad som helst som jag kommer att ägna mig även nästan två decennier senare.
Jag kommer att vara så stolt över att jag hittar den alldeles själv, utan att någon har tipsat mig. Ingen fil på msn, inte från en av min storasysters CD-skivor. Det är innan Spotify, till och med innan youtube. (Något år senare ska jag höra talas om youtube genom ett radioinslag, där de noga förklarar på radion om det fyndiga namnet, att tube är teve, att det är du-teve. De ska diskutera om världen är på väg mot Andy Warhols 15 minutes of fame, ska vi nu alla broadcasta oss själva, men ingen har en aning om att det är så det kommer att bli.)

Hur jag hittar den? Jag söker väl på något. Jag hittar någons spellista, den heter coffeehouse music. Jag blandar ihop coffeehouse med coffeeshops och tror att det är låtar man ska lyssna på medan tar använder hasch i Amsterdam. Det ger musiken ett ytterligare lager av glamour. Ingen förstår mig och ingen är som jag men titta här är jag, redan på väg in i storheten, redan på väg in i vuxenheten, ett ben i  skrivandet och ett bland Nederländernas legala droger men min arbetsmoral kommer gör att jag aldrig faller dit, jag är för upptagen med att skriva. Men musiken de spelar! Musiken.
Så sitter jag på mitt flickrum och lyssnar på den på repeat. En hel vår. Om sommaren snurrar den i huvudet, fast jag inte har något jag kan använda för att lyssna på den. Jag får min första ipod först senare, till julen samma år.

Vi åker på bilsemester. Jag skriver på en roman i baksätet, den är inspirerad av Joyce Carol Oates skrivande och utspelar sig i två tidsplan. En ung kvinna i rättegång mot en nära släkting. Blandningen av lojalitet och svek. Sedan tillbakablickarna, barndomen. Inget av det har hänt på riktigt. Inget av det handlar om mitt liv. Jag vill skriva fiktion, det har jag velat hela tiden. För att det är vad jag gör, jag hittar på. I mitt huvud finns världar som inte tillhör någon annan. Men jag vet hur lätt texten tolkas som en berättelse om vem man själv är. En dag, i framtiden, ska det verka som att fiktionen bleknar. Man ska stå framför kameran och berätta sin vardag i en pitch som ryms som en textrad i början av klippet. make dinner with me: 19 yo mom living in camper with 3 kids. Men jag kommer att vägra, då som nu.

Min roman blir 14 sidor lång i Word och jag är så stolt för det är det längsta jag någonsin skrivit.
Min kompis som jag bråkat och återförenats med ringer inte på hela sommaren, fast hon sagt att vi bara måste ses.
Jag tänker fight off the lethargy, don’t go on quietly, en dag kommer jag att göra något som är större än allt det här, om jag bara förstår först hur man växer upp.

Och senare, det är långt senare.
Det är arton år senare och min äldsta dotter är ett år yngre än vad jag var då.
En annan sort, kanske en som går mer i takt med sin omvärld. Även om vissa känslor, i vissa åldrar, är eviga.
Jag är trettio, jag ska bli trettioett. Jag växte upp; tydligen var det möjligt. Jag sitter vid mitt köksbord om kvällen. Alla mina barn sover. Inget kräver något av mig. En låt kommer på, det är Combat baby med Metric. Och do you miss my rantings, do you miss my all time lows, det är jag och min tid och min text, som det alltid har varit. Jag tänker att den ska bli något stort.
Jag tänker att jag ska skriva.
Jag tänker att det är det jag gör.

Läs mer:

• Febrar. ”En gång var jag så oändligt trött, jag var femton.”
• Gammalt, nytt. ”Jo, jag minns.”
• Bambi.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!