sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, augusti 2021

augusti 14, 2021

Rötmånad.
Bananflugor runt komposten, eller om det är fruktflugor. Någon sa till mig att det är en skillnad. Jag har svårt att förstå vad det ska få för praktisk betydelse.
Som när människor försöker berätta att saker inte är nötter, grönsaker, frukter utifrån en botanisk klassifikation. Jordnöt är egentligen en baljväxt. Banan är egentligen en ört. Som om språket och benämningarna är något vi ägnar oss åt frikopplat från våra vardagliga sammanhang. Men det betydelsebärande avgörs av vilken betydelse man behöver. Jag är inte botaniker, jag är inte flugexpert. Bananen är en frukt för den finns i samma kategori som äpplen och päron när mina barn ska välja mellanmål. Jag kan ha jordnötssmör eller mandelsmör på min morgongröt och därför är båda morgongrötsnötter även om den ena är en baljväxt. Flygfän i köket som inte är stora flugor är små flugor som man kan kalla vad som helst.
Jag funderar över vad som är en egentlig sanning, det skenbara i objektiva konstanter, jag ägnar mig åt husmorsknep för att få bort mina köksflyfän, jag längtar efter kylan.

Semesterns sista veckor. Jag förbereder mig för den vardag jag egentligen är bättre gjord för än ledighet.
Dymomärkning, förvaringslådor. Tillfredsställande etiketter på alla lådor i barnens rum. Alla leksaker sorteras. Undrar varför jag inte gjort detta för länge sedan.
Lego, Duplo,  Gubbar, Träklossar.
Lättare att städa i ett hem där allting får en plats. Lättare att leka med begränsningar som inspirerar.
Som med skrivandet: det hypnotiskt gränslösa uppstår lättast när man utsätts för ramar.

Åker till Mariebad mitt på dagen när det är nästan tomt. Är lycklig i lukten av klor. Upp och ned, upp och ned för trappan till den stora rutschkanan. Den här trappan har jag gått i så många gånger, tusen steg av föräldraskap. Kaklet är brunt och vitt, det var det på Fyrishov när jag var liten och badade. Jag brukade trampa på vita rutor och tänka att det betydde att jag skulle få äta vit choklad. De bruna var mjölkchoklad.

Lagar lasagne. Skriver på roman när den står i ugnen. Nu har jag skrivit 27 dagar i rad på mitt nya projekt. Vanan är avgörande för att jag ska fortsätta. Jag är trött på huvudpersonen, trött på kvinnan han möter, trött på språket, trött på platserna de befinner sig på. Jag ser inget i den här berättelsen som skulle kunna gripa tag i någon. Men jag har skrivit 31 000 ord och jag har skrivit varje dag i snart en månad och därför kommer jag att fortsätta. Jag öppnar dokumentet varje dag precis som jag borstar tänderna varje dag. Det handlar inte om inspiration, det handlar om att det ska göras. En dag skriver jag fyrtio ord. Det är inte mer än några meningar, men det är också en dag av skrivande. En dag av att befinna sig i den värld jag är på väg att gräva fram.

Bakar bröd och fryser in. Läser nyheter. Samtalar samtal. Promenerar promenader. Skriver blogginlägg, raderar dem. Orden känns fadda och döda, de bildar meningar men inte med kraft. Känner mig blasé som om jag vore en karaktär i en roman av Karolina Ramqvist. Ett stilla kyligt iakttagande, en avstängdhet som om man betraktar världen genom en glasruta. Jag har blivit gammal, tänker jag, jag har slutat bry mig på allvar, men det är mitt vanliga utslag av brist på perspektiv, för sedan springer jag en mil medan jag lyssnar på Studio Ett och tänker euforiskt under slutspurten att världen är så brutalt intressant och vilket privilegium att få leva som en så nyfiken människa i verkligheten.
Sedan får jag ett till mail om min bok, den som de mailade om i somras och bad om mer tid att hinna läsa. Och pulsen går i tvåhundra för jag är ju inte blasé när det verkligen spelar någon roll. Det står inget nytt, egentligen. Bara att nu är semestrarna slut, nu är de flera som läser, nu återkommer de så snart som möjligt.
Men allt är ju alltid som möjligt, det är möjligheten som utgör variationen.
Jag bakar fler bröd och glömmer bort.

Sensommarljuset förtrollar, skymningen doftar annorlunda än i juli. Kanske är allt jag behöver att få gå in i en höst. Jag drömmer om veckomatsedel och aktiviteter. Om läxläsning och dagislämningar i oktoberregn. Om vardagens gnatande, matande, travande. Om att sitta på min ryskkurs på zoom och tänka på grammatik. Om att göra något svårt på jobbet och klara av det. Om att göra misstag och förlåta mig själv för dem. Om dimma och lukten av löv. Om hagel i ansiktet om morgonen.

Orden stumma, tröga för mig som när man ska göra praktiska saker med handskar på, alla vet att det är lättare att känna ett blodkärl med fingertoppar utan någonting emellan. Men jag vet att först fastnar de, sedan rasslar de, flödar med en lätthet som om de aldrig varit tröga för mig, som om all känsel är naken istället för dämpad, som om ord är det jag är skapad att ägna mig åt.

 

ps. här får ni en spellista för sensommarmelankoli av mig. Jättebra för augustiljus och augustiskskrivande. 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+17

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Ajli Müller augusti 14, 2021 at 7:21 e m

    Hej.
    Jag älskar att läsa dig. Jag tycker att du borde få ut böcker. Men jag älskar att läsa din blogg.
    Idag älskade jag att läsa om Mariebad. Jag bor inte på Åland, jag bor i Umeå. Men min man kommer från Åland och förut, när han bara var min pojkvän, brukade han åka hem och sommarjobba mellan terminerna på universitetet. Jag följde med och var sysslolös när han var i handelsträdgården och sålde amplar. Jag gick ofta till Mariebad då.
    Tack för dina ord.

    +1
  • Leave a Reply