sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, mars 2024

april 12, 2024

Det finns en Europakarta ovanför soffan i mitt vardagsrum. Bergen är upphöjda, sticker ut från väggen, det är en karta som är svår för både vuxna och barn att se utan att vilja röra vid den. Den bär på en gåta, kanske blir den som gåtan i Det smälter av Lize Spitz som löper genom boken och som man får ta del av som fragment, den som bara ges till läsaren i sin helhet i bokens slut. (Fast min karta ska inte användas för att lura av tonårsflickor kläderna).

Min karta gav bara en sann bild av gränser och länder under ett år i Europas nittonhundratalshistoria säger jag, jaha säger gästerna, sedan står de med varsitt glas vin och tittar på bergen och haven och länderna och letar efter svar.

Så många människor tittar på min karta i mars, varför har jag släppt in så få förut, men det var annorlunda då, livet krympte kring mig, jag hade inte krafter.

*

Sist upp på scenen. Indigo en torsdagskväll. Evenemanget heter Bakfickan, det är tjuvstarten på Mariehamns litteraturdagar. Folk, fullsatt, ett glas eller en hel middag, texter, tankar. Första gången jag var här intervjuade jag en författare på den här scenen, det var den där eländiga våren när jag levde i ständig beredskap för att vad som helst skulle kunna hända, då jag levde så för att vad som helst hände mig. Jag sa ja till allt för inget var omöjligare än det som var min tillvaro. Efteråt skulle jag inte minnas vad jag frågat, vad hon svarade, de sa efteråt att det blev bra, jag tänkte att allt som inte blev det kunde man skylla på vanlig nervositet och inte på en tillvaro på väg att krasas samman.

Men det här är en annan vår, det kom andra vårar.
Jag blir intervjuad om min Tågetmin novell, den som vann ett pris. Min vän intervjuar. Hon är den sortens människa där frågorna kommer naturligt för att nyfikenheten är enorm.
Så behagligt det är att tala om en text som lämnat mig! Det är som att tala om något jag läst, inte något jag skrivit, jag födde fram en berättelse, den blev en egen varelse, vi kan betrakta den gemensamt.

Jag får läsa högt på slutet, jag får läsa den som jag hela tiden tänkte att den skulle läsas, allt mitt skrivande började som något som skulle läsas högt.
När publiken skrattar åt det som ska vara roligt får jag gåshud.

*

Det är en annan vår, problemen är över, det finns tid att andas.
Tomrummet, avsaknaden av verkliga kamper, är ett hål i huvudet.
Det går att fylla med: ältande, malande, perfektionism.

varför varför varför varför varför varför varför, som en sång på repeat, ett huvudbrus, det växlar med vad vad vad vad vad.
varför blir det inte bättre, allt det här man försöker åstadkomma,
vad ska man göra med hela sitt liv. 
och: varför skapa problem av ingenting, ta en bit champagnecheddar, låt njutningen döva oron.

*

Cyklar hem från ett mingel, trampar längs havet genom en kväll som är marsljus och marskyla, den glittrande solen och mina kalla nakna händer, jag har ätit för lite och samtalat för mycket. Jag tänker på att kastas mellan sammanhang, att ständigt befinna sig i olika normsystem. Att finnas bland människor där det viktigaste är om man forskar parallellt med sitt kliniska arbete, att finnas bland andra där det viktigaste är var din stuga ligger och om du snickrat din altan själv, ytterligare andra där det intressanta är kakelugnarna och rummen i fil i din Stockholmsinnerstadslägenhet. Att vara bland människorna där skrivstipendierna från Svenska litteraturfonden är ett mått på om du lyckats. Stad och land, kulturvärld och läkaryrken, Sverige och Åland och Finland, folk som är tjugo och folk som är sjuttio, tänk! vad mycket intressanta människor jag har fått ha turen att få möta i detta lilla liv, men också
hur det kan bli som att tala väldigt många språk,
men knappt längre behärska sitt modersmål,
alltid existera  i världen med en subtil brytning, så lätt att den inte stör någon, men en påminnelse om att varje interaktion sker med en ansträngning.

Tänk om mitt modersmål är ensamhet, prövar jag att formulera mig på chatten till min vän, det är en klassiskt Ulrikisk vårformulering, denna närmast komiska melankoli, som om jag vore fjorton år och ville ha något upprört om min weltschmerz att skriva i mitt msn-namn .
Min vän säger: varför skapa problem av ingenting, du är nog hungrig. Har du kvar av champagnecheddarn i kylen?

Så jag äter och stirrar på solnedgången över min trädgård, träden är så kala och skuggorna så hårda, men det går fort.
Snart är det försommar.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.

+46

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply Malin april 13, 2024 at 2:05 e m

    Sån igenkänning på båda två; ensamhet som modersmål och champagnecheddar som mättar hunger. Båda sanna, samtidigt.

    +1
    • Reply Ulrika april 13, 2024 at 2:24 e m

      och får ju verkligen vara sanna båda samtidigt, vad vore livet utan ambivalensen och kontrasterna. tack för din kommentar!

      +1
  • Reply Vykort från Stockholm, april 2024 - Nettelblad april 13, 2024 at 3:12 e m

    […] sig här och här kan man vara lika ängslig som på andra platser, eller lika modig, det är bara olika system, det finns alltid samma möjligheter till […]

    +1
  • Reply Beata april 14, 2024 at 9:23 f m

    Detta inlägg berörde så mycket. Relaterar till det du skriver om att vara ur krisen- och att det då plötsligt finns tid att andas. Det akuta upptar allting, och när det sedan försvinner uppstår ett tomrum. Jag är så glad för din skull att du kan andas igen <3 Men förstår så väl den där sången om ältande, malande och perfektionism, den är ju min ständiga bakgrundssång tyvärr, haha. Försvinner ibland då livet händer, men kommer alltid tillbaka.

    Och det där du skrev om de olika sammanhangen- så bra skildrat! Som uppvuxen i den där världen där stipendierna skattas högst, men samtidigt med en hel släkt med helt andra värderingar, så har jag själv de olika "världarna" i mig. Och kan längta yrkesmässigt efter att få ha en helt egen värld. Detta är liksom min stora ambivalens i yrkeslivet. Ska jag ha allt i samma korg eller ha olika världar. Har man olika världar blir man mer fri, men samtidigt kanske man blir mer "hel" om man har samma?

    Men ja, kanske modersmålet bara är ensamhet? Eller såhär tror jag: Att man har en existentiell ensamhet, och kanske både du och jag befinner oss rätt nära den, i alla fall i perioder? Jag har nog accepterat den som en del av livet- "den arkaiska ensamheten" som en psykoanalytiker har kallat den. Det är den existentiella klangbotten till livet, och så får man bara försöka så gott man kan att passa in med sitt yrke och allt praktiskt i livet, medan man tar hand om det existentiella genom bloggande och skapande på olika sätt.

    Också himla fint med en vän som ibland kan ta ner en på jorden, när man flyter omkring i den där oändliga rymden. Det är väldigt nyttigt ibland, och något jag försöker lära mig själv. Ibland kanske man bara är hungrig eller trött 🙂 Kram <3

    +4
    • Reply Ulrika april 17, 2024 at 8:31 e m

      otroligt intressant med den arkaiska ensamheten och jag tror att du är helt nåt på spåren här. att man kan ha lite närmare till den, av sig själv – och att det kanske bidrar till att man söker sig till nya och andra miljöer. det är på ett sätt inte lika otryggt som för den som är helt bekväm i det invanda typ? att vara lite obekväm överallt är som du säger en frihet, och på samma gång en otydlighet.
      och ja, ibland ska man bara ta en tupplur och en macka och så får hjärnan hålla tyst. eller en promenad!

      0
      • Reply Beata april 17, 2024 at 9:42 e m

        Ja det är verkligen intressant! Tror också att det finns ett drag hos mig att jag självmant dras till ensamheten i perioder, för det känns liksom bra att inte vara rädd för den utan hellre möta den. Men kanske också för att det faktiskt kan uppstå magi i den där ensamheten i form av skapande. Och ja, promenader o mackor o mycket sömn är verkligen ett bra recept <3

        0
  • Reply Annika Paldanius april 22, 2024 at 2:12 e m

    Tänk om allas modersmål är (gem)ensamhet.

    Tack för läsningen!

    0
    • Reply Ulrika april 23, 2024 at 4:15 e m

      tänk! och tack själv. tänkte på ditt projekt senaste häromdagen, det som jag läste där förra våren. Det var väldigt fint att få ta del av!

      0

    Leave a Reply