Glimtar, juni 2023

Juni var en inbromsning. Jag är van vid att spurta och tvärbromsa, rakt in i kaklet, stanna med näsan centimeter från väggen. Men uppvärmning, nedvarvning, mjuka rörelser, kanske är det värt att prova.
Fanns det något att berätta om juni?

Jovisst, det finns alltid något att berätta. Det är en vanlig missuppfattning om skrivandet, att det inte skulle bli av för att det saknas historier.
Berättelserna finns överallt. Konsten är att fånga upp dem, vaska fram guldet ur gruset, putsa det tills det syns.
Ibland har jag inte tillgång till det, och det blir bara småsten av alltihop.

Juni, det är ett barnkalas.
Om man ska ha barnkalas ska man ha en Storasyster i familjen. Hennes ögon stora och lysande när vi handlar tillsammans tidig morgon, bara hon och jag. Hon vet hur man ska ordna godispåsarna, dukningen, lekarna. Hon har iakttagit alla barnkalas hon någonsin gått på och på det storasysterliga sättet har hon sett vad föräldrarna gör, inte bara barnen. Hon vet hur ett liv med ungar ska ordnas så att barn och vuxna är nöjda.

Jag betraktar henne medan hon packar engångsmuggar och serpentiner i korgen på Willys och tänker på hur hon har alla de egenskaper jag tror mig sakna. Det som är svårt att förklara, när folk uttrycker beundran för mig, allt jag åstadkommit: utbildningen, skrivandet, språkstudierna, vad det nu kan vara.
Det finns annat som är viktigare, brukar jag tänka. Som är så självklart för er att ni inte ens tror att det är en grej. Ni minns var ni lagt era vantar, ni kommer i tid till bussen, ni lyssnar när någon ger instruktioner, ni går inte vilse på välkända platser.

I vår familj finns alla sorter: de som förlorar sig i de väldiga tankarna, de som befinner sig precis där de är.
Det finns plats. För alla sorter.

Juni, en inbromsning, men också pulsar av fokuserad intensitet.
Kvällarna när jag skriver mitt program för Ålands radio, när jag matar text för första gången på ett och ett halvt år.
Det är som när folk börjar springa efter att ångest gjort dem rädda för pulsstegringen. Det är inte farligt att hjärtat slår när man dundrar fram i backarna, ändå skriker hjärnan att man ska vara vaksam.

Mina projekt har ofta rört sig på gränsen till vad som borde vara möjligt. Hur ska man hinna skapa något på så kort tid. Hur ska man klara något så komplext, hur ska man kunna gapa efter mycket utan att mista hela stycket. Ibland undrar jag om inte mitt skrivande hade nått en större objektiv framgång vid det här laget om jag inte alltid var tvungen att röra mig precis på gränsen till min förmåga. Hela tiden försökt bemästra något som är en nivå över vad jag egentligen kan ro i hamn.
Men nu, när jag har klarat så många omöjligheter. Mot min vilja, inte för att jag sökte utmaningen utan för att den ramlade över mig.
Det främmande i att utsätta sig för pressen. En vaksamhet inför allt som kan tyckas omöjligt.

I hytten på färjan, att föda fram en text.
Att minnas att det inte är farligt att pressa sig till bristningsgränsen, så länge man vet var den gränsen går.
Att sådant som var förlorat kan födas på nytt.

Hur lite jag förstod att jag hade längtat.

Inbromsningen, ett sista sprakande.
Jag går en sista nattjour. En lördag till en söndag. Sexton timmar psykakut. Ett dolt universum i sommarnatten.
Jag trivs i det här. Som med de flesta extrema upplevelser njuter man inte varje sekund, inte när man famlar efter orden tre på natten och märker att alla ens spår för hur man förklarar något för en patient fungerar mycket sämre nu än under kontorstid, inte när man lagt sig i jourrummet och fått sig en timmes sömn och vaknar om igen för att jourtelefonen ringer, men i det stora hela, jag har längtat efter det och velat det och jag vet att jag kommer att sakna det.

Mitt arbete blir lugnare när vi flyttar hem.
Men en sprakande natt innan lugnet kan få vara min.

Jag såg det här framför mig, när jag gick mina första nätter på akuten i november.
Såg mörkret och stadens ljus från jourrummet i nattens gråa dis, och tänkte på en annan natt som skulle vara den sista.
Hur det skulle vara sommarnatt, hur jag skulle gå ut på taket som finns på samma våning som jourrummet, högst upp i huset. Natten ljus för att den aldrig riktigt mörknar, en grå ton det enda som skvallrar om att det är natt och inte dag. Och så soluppgången över husen, ensam i världen just här, avskild från tiden och det övriga livet.
Jag älskar ett sjukhus om natten, att vara redo för att vad som helst och ingenting kan hända.

Sedan var det morgon, sedan rensade jag ur mitt skåp tryckte ned mina inneskor i ryggsäcken, sedan var ett arbetsår över, sedan åkte jag hem.
Och sov.

Gjorde mig redo för andra berättelser.
Gjorde mig redo för ett annat berättande.

Läs mer:

• Glimtar, maj 2023. redo för krig, redo för kris.
• Glimtar, april 2023. Det finns fortfarande så mycket att se.
• Glimtar, mars 2023. Gott nog.
• Glimtar, november 2022. Natten är ett eget liv.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.