Glimtar, juli 2022.

Jag sitter på ett tunnelbanetåg i Helsingfors en dag i början av juli med mina kryckor i famnen när några paranta Helsingforsdamer börjar förklara att kvinnan med en barnvagn en bit bort i vagnen borde ha fått min plats. Senare ska jag inse att deras problem nog inte är jag och mina kryckor, utan att Habanero har satt sig ner bredvid mig,  så egentligen har de ju helt rätt. Men jag är ensam på semester i Helsingfors med tre barn och jag har ramlat utanför hotellet så jag inte kan gå på min fot och lyckats skaffa mig ett par kryckor genom en otrolig receptionist och hotellets upphittat-avdelning, och det är trettio grader varmt och jag förstår bara hälften av vad Helsingforstanterna säger och jag är så trött, och jag stirrar på dem och de fortsätter prata och jag fortsätter att stirra.

En finsk man, den sorten som ser ut att ha byggt en bastu med sina bara händer efter att ha dödat en björn i skogen, går fram emot dem, ställer sig mellan mig och tanterna.
”Can’t you see?”, säger han, och först efteråt inser jag att han måste ha talat på engelska bara för att göra mig mindre obekväm, för han och tanterna har ju gemensamt modersmål, det är bara jag som är utanför. ”THIS WOMAN IS BROKEN. Let it sit.”

Så börjar juli, så fortsätter kanske juli, en rad av oväntade händelser och nya lösningar, ett pärlband av att hitta fotfästet när det känns som att vara i ett jordskred. Det är svårt att berätta om tillvaron när tillvaron är fylld av berättelser som inte är ens egen. Det är svårt när man ibland berövas sin egen berättelse. Det är svårt när man blir tvungen att berätta den för andra människor så många gånger att den till slut känns främmande, som om man återberättar något som hände någon annan. Det är svårt att skriva utan tillgång till orden, det är svårt att vara en skrivande människa som inte skriver.

Men juli är också annat än det som är svårt.
Juli är utsikten över Tölöviken från bastun på hotellet, de där timmarna innan jag stukade foten, juli är en ljummen kväll och en skaldjurspasta som är så god att jag måste blunda när jag äter den. Juli är ett tidigt morgontågs tystnad, att resa själv, det är jag och min kopp kaffe och Gift av Tove Dietlevsen.

Det är att gå med min vän genom Umeå och se platserna där jag en gång levde och att de inte ser ut som när jag en gång levde där. Det är att se att det som ser ut som när jag en gång levde där inte är så upphöjt och särskilt som jag mindes det. Det är att förstå att den där sinnligheten och totala upplevelsen av närvaro i verkligheten som jag känt så många gånger inte har så mycket med egenskaper hos platserna att göra utan med egenskaper hos mig själv.

Det är röklukt i håret av att grilla korv vid vid Nydalasjön, den svala morgonluften när man vandrar uppför ett berg. Det är att läsa Madame Bovary på en balkong på Ålidhem om kvällen medan kvarterets barn cyklar runt och skriker, det är brieostens strävhet och rödvinets sötma.

Det är samtal. Det är när man pratar så mycket och länge och så många dagar i sträck att man gräver sig ned till nya lager, som de olika nivåerna i ett reningsverk, att man filtrerar fram något annat och renare ur det stora klegget av tankar som var alltings ursprung.

Det är alla människor jag hade velat tacka, som om det vore ett Oscarstal, fast jag inte har vunnit någonting.
Och kanske just därför: för att i verkligheten är människorna som funnits mitt i förlusterna viktigare än de man kan tacka i framgångarna.

Och jag vill tacka en modig finsk man på ett tunnelbanetåg.
Trots att jag blev så sur sedan, när de finska tanterna fortsatte att muttra, att jag ändå reste mig, stod och vinglade på ett ben med kryckorna i en hand och en hålla-i-sig-stång i den andra, medan folk drog efter andan och trodde att jag skulle falla.
Och jag vill tacka all träning med Pamela Reif för att koordination och core hjälpte mig att hålla balansen, så att jag stod stadigt, trots allt.
This woman, it is broken.
Men tydligen inte fullständigt nedbruten, trots allt.

Och sedan var juli över, och det blev augusti.
Och vi flyttade till Uppsala. För här ska vi bo ett år så jag kan göra de placeringar i Sverige som jag behöver för att kunna bli specialist i psykiatri.
Men det är en annan berättelse.

Läs mer:

• Glimtar, juni 2022. Sommarpokalypsen.
• Glimtar, maj 2022 (och april). I spegeln träder ett annat ansikte fram.
• Glimtar, mars 2022. Det billigaste elbolaget, valet.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.