Jag hade en frågestund, kanske minns ni, kanske inte.
Jag fick en fråga (från Sardellen):
”Om du skulle bli en kläd-person, och du också fick önska dig vilket annat liv som helst: vad hade du haft för stil??? Finns det ens en fantasi?”
Åh ja! Det finns en fantasi. Det finns så många fantasier. En tanke om kläderna som en utklädning, om att skapa berättelser av sig själv. En pjäs där man själv är skådespelaren.
Kanske är det ofta så med kreativitet, att om den sprakar i huvudet finns det många kanaler den hade kunnat flöda ut genom. Karin Erlandsson skriver om det i Alla orden i mig, att en del av den kreativas utmaning ifall man vill satsa inom ett visst kreativt område är att koncentrera kraften till det området. Å andra sidan hörde jag någon prata i en podcast, jag tror det var Underbaraclara i podcasten Skapa till 100, om vikten av att ha kreativa områden som inte är ens primära fält.
Oavsett vad: kläderna blev inte mitt kreativa uttryck, åtminstone inte i det här skedet av mitt liv. (Till skillnad från när jag var typ femton, till exempel: se här, här och här för bevis).
Men om det vore det. I en värld utan åtaganden, där jag kunde ägna tiden åt att fundera hur jag skulle klä ut mig till en varelse för dagen. Då skulle jag se ut såhär:
Jag skulle ha Marla Singers stil när berättaren ser henne för första gången i Fight club. Marla Singer, the big tourist.
This is cancer, right?
Höga klackar, den lilla svarta. Oversize kappa. Solglasögonen. Hatten!
Ett sätt att röra sig i världen. När man har förlorat allt finns inget mer att förlora och just därför är man fri. Livet är adrenalinkickarna som uppstår när inget annat finns kvar. Gå fort genom staden, gråt på sjukdomsgrupperna, stjäl kläder ur tvättomaten.
You met me at a very strange time in my life, för vissa av oss är det närmaste man kommer ett lyckligt slut att få stå och hålla handen med den pojkvän som just skjutit ut sin galenskap ur huvudet medan staden exploderar framför en.
Jag hade klätt mig som Beth i slutscenen till The Queen’s gambit.
Det finns mycket skrivet om symboliken i färger och kläder i den här serien, om schackkopplingarna i estetiken. Det finns mycket skrivet om den här outfiten ur det perspektivet: Beth som en bonde som omvandlas till en drottning, Beth som tar kontroll över sin egen vilja och begåvning, som vägrar bli spelad med, som vill återta makten.
Men jag tänker mest: allt jag vill ha är helvitt på ytan med svart under! Kontrasten! Det bländande! Allt jag vill ha är mössan, kappan, att gå i de här kläderna utan att vara gullig, att röra sig i de här kläderna genom en disig grå dag och känna att makten ligger i ens händer.
Att stiga ur taxin, lämna all kontroll bakom sig, lämna all press och politik bakom sig.
Att lämna allt bakom sig utom det som drog in en i allt detta. Att lämna allt bakom sig utom det som ens begåvning drev en att göra.
Allt, utom spelet.
сыграем.
Jag skulle klä mig som Mathilda, och jag skulle klä mig som Léon, i de här scenerna från Léon. De små mössorna, stora jackan, kängor. Magtröja i alla färger. Léons solglasögon, långa kappa. Att finnas samma desperata känsla som hos Marla Singer. Att veta att inget mer finns att förlora.
Att allt som finns är raseri, att allt som finns är att leva ut det nu, att världen stängt sig för en och därför ligger gränslöst vidöppen.
Att vara två, i den tillvaron.
Vilka band som kan byggas då.
Och det var allt jag hade att säga idag, om kläderna.
Läs mer:
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
No Comments